Frun är deprimerad. Igen. Hennes trogna läsare vet att det händer ibland att hon då måste lägga ner pennan och ta in på vilohem. Men nu är det riktigt illa, så inget vilohem i världen kan få henne riktigt glad på nytt. Frun har varit en trogen besökare på Kungliga Operan sedan slutet av 60-talet och är som alla kan ana till åren kommen. Turerna har varit många kring det oscarianska operahuset, men nu tycks man ha kommit till vägs ände. I mer än tjugo års tid har byggnadens framtid stötts och blötts, men ingenting har hänt. Det senaste som gäller – vad hon har förstått – är att huset ska stänga i fem år efter nästa säsong och då ska en renovering genomföras som enbart är till för att garantera säkerheten, men som inte löser problemen kring själva verksamheten. Så efter det är man tydligen tillbaka på ruta ett igen. Och var föreställningarna ska äga rum under den tiden är inte klart.
Frun är som sagt till åren och börjar undra om hon ens kommer att leva när huset öppnar igen. Ska hon, som varit en trogen besökare under så många år, aldrig någonsin få se några föreställningar mer på sin gamla kära institution efter 2025? För en tio år sedan, när det var tal om samma sak, minns hon att det nämndes något om en gasklocka som ersättning – men av detta blev intet. Och hon minns mycket väl säsongen 1974/75, då huset stängdes för ombyggnad ett helt år, och att hon då gick på både Lohengrin och Svansjön i S:t Eriksmässan. Det var visst då som orkesterdiket utökades med två borttagna bänkrader från parketten, och efter det var akustiken aldrig densamma igen. Men vad ska hända nu?
Frun ska erkänna att hon först var helt emot ett nytt operahus. Hon tyckte det var så vackert med allt guld och all marmor i salong och foajé. Men långsamt har det gått upp för henne att det som döljs för publiken bakom kulisserna är något helt annat än vad man får se ute i de eleganta utrymmena. Hon minns en gång för många år sedan när hon fick gå bakom scenen i något tyskt operahus. Hon blev nästan chockad av att se hur slitet och nergånget det var där och att det tydligen alltid är en sådan knivskarp gräns och skillnad mellan scen och salong. Sedan började Frun förstå ännu mer när hon såg dokusåpan Livet på Operan för några år sedan, där sångare och personal sprang och hukade i trånga utrymmen och hur smuts rann utefter väggarna.
”Långsamt har det gått upp för henne att det som döljs för publiken bakom kulisserna är något helt annat än vad man får se ute i de eleganta utrymmena.”
Frun ska ju egentligen kåsera litet glatt och humoristiskt, och kanske locka sina läsare till ett eller annat skratt. Men detta är verkligen inget att skratta åt, även om man inte vet om man ska skratta eller gråta när man hör om ballerinor som slår huvudet i taket då deras balettprinsar ska lyfta dem bara för att balettsalarna är för små. Eller om hur Fastighetsverket föreslår att Hovkapellets musiker ska springa som skållade råttor med sina fioler, kontrabasar och valthorn genom Kungsträdgården för att kunna repetera nere vid Nybroviken. Frun föredrar faktiskt att gråta åt sådant. Hon har tidigare i stället undrat inför sina väninnor om det skulle behövas en dödsolycka i huset för att politikerna ska reagera. Dessvärre skedde det tragiskt nog, men fortfarande kom ingen respons från ansvariga politiker.
Intresset tycks mer än ljumt i detta kulturfientliga land, och nästan lika ljumt tycks det vara från mediernas sida. När nyheten om operahusets femåriga stängning släpptes höll Frun på att sätta kvällskaffet i halsen när hon slog på Rapport. Där påstods nämligen att operabyggnaden är 250 år gammal. Men det var ju institutionen som uppnådde denna aktningsvärda ålder förra året, inte huset! Research, någon? Det fick i vilket fall Frun att ta fram miniräknaren och konstatera att det gamla gustavianska operahuset var sexton år yngre när det revs än vad det nuvarande är i år. Kanske något att tänka på?
Frun lider med all personal på Operan och inser också att det knappast är dess ledning som bör lastas för att det har blivit så här. Nej, det är ansvariga politiker av alla kulörer under de senaste tjugo åren och Statens fastighetsverk. Även Frun är nu helt övertygad om att det behövs ett nytt operahus. Hon tror inte ens att hon kommer att sakna allt guld och plysch i det nuvarande, bara hon får se föreställningar igen. Och hon saknar ändå när man kunde kliva ner en trappa till gamla mysiga Punschlunden. Hon har aldrig känt sig särskilt hemma i den där nya trendiga restaurangen som löper längs hela bottenplanet.