Madeddu, Götz, Mazzulli, Sala, Iviglia, Boché, Wallace, Lopéz. L’Arte del mondo/Ehrhardt
Deutsche Harmonia Mundi 1347219658 [2 cd]
Distr: Sony Classics
Giuseppe Gazzaniga (1743–1818) var en efterfrågad operakompositör som skrev ett femtiotal operor för de venetianska operascenerna, till största delen komiska. I dag minns man honom – om man överhuvudtaget minns honom – endast för att han, just i Venedig i februari 1787, hade urpremiär på en Don Juan-opera, bara ett halvår före Mozarts.
Men det är inte musiken i Gazzanigas opera som har intresserat senare tiders Mozartforskning. Det är framför allt librettot av Giovanni Bertati som visar sig ha påfallande likheter med Lorenzo Da Pontes text till Mozarts opera. Det visar sig att stora delar av texten och nästan hela det dramaturgiska upplägget i Mozarts mästerverk har Da Ponte ”stulit” från Bertati.
Gazzanigas opera L’isola d’Alcina skriven 15 år tidigare har också Bertati som librettist. Liksom med Don Juan-stoffet måste Bertati även här förhålla sig till ett beprövat klassiskt operaämne. Denna gång ur den outtömliga källan till 1600- och 1700-tals operalibrettister: Ludovico Ariostos versepos Orlando furioso från 1532. Här finner vi den sköna häxan Alcina som har för vana att förföra riddare och när hon tröttnat på dem förtrollas de till passande inredningsdetaljer på hennes paradisiska förtrollade ö.
Bertati har rumsterat om ordentligt i den ordinarie förlaga som för oss är mest känd genom Händels mästerverk. I Bertatis libretto får vi veta att Alcina är 800 år och att det kan bli lite långtråkigt på hennes isolerade ö. Hon har dock funnit ett botemedel med devisen: Livet skulle vara mycket tråkigt utan kärlek, men kärleken kan också bli tråkig utan ett regelbundet tillskott av nya älskare. Därför välkomnar Alcina entusiastiskt fyra strandade glada pojkar från vardera Frankrike, Italien, Spanien och England – för Gazzanigas Alcina inget dåligt alternativ till den enda av kärlek bortkollrade Ruggiero i Händels opera. Alcina kan inte låta bli att hålla de suktande beundrarna på halster genom att sätta dem på olika prov. Till slut tröttnar herrarna på Alcinas lekar. Två av Alcinas väninnor förälskar sig i dem och med hjälp av den senare strandsatte tyske vännen flyr de från den övergivna och rasande Alcina.
”Gazzaniga verkar ha varit på riktigt gott humör när han tonsatte Bertatis text.”
Men det är inte bara Bertatis fyndiga Alcinatext som har underhållningsvärde. Även Gazzaniga verkar ha varit på riktigt gott humör när han tonsatte Bertatis text. Operan är fylld av vitsiga, idérika arior och ensembler med detta lilla extra som fastnar i melodiminnet.
Och detta tas väl om hand av Werner Ehrhardt och hans barockensemble L’Arte del mondo. Under sin drygt tjugoåriga verksamhet har de, som flera andra etablerade ensembler, delvis frångått sin fixering vid klangideal som fordrar tidstrogna instrument och spelar även, som här, på ordinarie instrument. Vi får ett drivet, vitalt och glasklart orkesterspel på bästa humör.
Sångarna är alla proffsigt på alerten även om man gärna hade velat ha en mer utpräglad klangprofil de hos de åtta rösterna. En personlig sånglig utstrålning och en sensuell honungsötma har dock Francesca Lombardi Mazzulli som Alcina. Man kan förstå de fyra bortkollrade beundrarna. Här fyndigt besatta med sångare som motsvarar deras rollkaraktärer: tenorerna Enrico Iviglia, Kaëlig Boché och William Wallace som den italienske, franske respektive engelske beundraren, basen José Antonio Lopéz som spanjoren och barytonen Florian Götz som den tyske vännen.
Det är inte ofta som jag känner behov av att återvända till en av alla dussinprodukter i 1700-talets operabuffaindustri. Alcinas förtrollade ö i Gazzanigas skepnad återvänder jag dock gärna till.
Erik Graune