de La Guerre: Céphale et Procris
Nikolovska, Cachet, Binon, Blondeel, Mauillon, Abadie, Van Mechelen, Namotte.
A Nocte Temporis/Van Mechelen
CVS119 [2 CD]
Duval: Les Génies ou les Caractères de l’Amour
Perbost, Valiquette, Van Mechelen, de Bénazé, Garcia, Worms, Walendzik, Achille.
Ensemble Il Caravaggio/Delaforge
CVS121 [2 CD]
Distr: Naxos
I mitten av maj avhöll Den Andra Operan ett seminarium med musikaliska inslag på Hallwylska museet i Stockholm. Från olika perspektiv diskuterades hur närma sig bortglömda operor av kvinnliga kompositörer. Det handlade om vilka friheter eller begränsningar man har att ta hänsyn till, hur få upp verken på institutionerna och hur man förhåller sig till publiken. Problemen är ungefär desamma som uppstår när en tidigare ospelad genre uppmärksammas någonstans i operavärldens marginaler.
En jämförelse med barockoperan är inte helt oäven, eftersom den i Sverige fortfarande behandlas tämligen styvmoderligt av de stora operahusen. Göteborgsoperans Platée i våras är ett undantag. Förhoppningsvis inspirerar det andra hus. Den renässans för den tidiga operan som inleddes för drygt 40 år sedan började också i marginalen. I dag finns det otaliga ensembler i Frankrike, Italien och Tyskland som uteslutande ägnar sig år tidig musik. Och de flesta av Europas operahus söder om Malmö ser till att lägga repertoar med minst en barockopera per säsong.
Kvinnliga kompositörer har också fått ökad uppmärksamhet, men huvudsakligen samtida, nu levande, och ofta är de verk som beställs korta, gärna skrivna för en yngre publik. Även i det fallet inleds arbetet från marginalen. I Sverige är Den Andra Operan ett bra exempel. Men i länder som Frankrike finns det resurser, något som saknas här, och bland dessa märks CMBV – Centre de Musique Baroque de Versailles – som under sitt tak bedriver forskning, ger ut partitur, böcker samt cd- och dvd-inspelningar och dessutom samarbetar med den anrika Versaillesoperan några hundra meter därifrån.
En rad inspelningar och uppsättningar har de hunnit med. Bland de senare märks två cd-utgåvor av kvinnliga barockkompositörer, Élisabeth Jacquet de La Guerre, vars Céphale et Procris var den första operan av en kvinnlig kompositör att framföras på Académie Royale. Året var 1694, men eftersom Ludvig XIV:e efter giftermålet med den religiösa madame Maintenon inte längre roades av opera, skedde premiären på Palais Royal inne i Paris.
”Båda försökte komma vidare från Lullys välbekanta harmonier utan att helt överge Lully; en vidareföring som inte uppskattades av samtiden.”
De La Guerre hade en gedigen musikalisk bakgrund och några år innan Ludvig XIV vände operan ryggen uppmanade han henne att utveckla sin musikaliska talang. Vilket hon också gjorde, även om Céphale et Procris inte blev någon succé. Men det blev det inte heller för hennes kollega och vän Charpentier, vars Médée gavs ungefär samtidigt. Båda försökte komma vidare från Lullys välbekanta harmonier utan att helt överge Lully; en vidareföring som inte uppskattades av samtiden.
Librettot till de La Guerres opera, vars handling är konventionell, en svartsjukehistoria med kärleksförväxlingar, är dessvärre svagt. Dynamik och dramaturgiska kurvor saknas överlag, även om de La Guerres musik inte saknar nerv. Denna inspelning som leds av Reinuod Van Mechelen (som också ger elegant röst åt Céphales och Nerées partier) är förmodligen så bra operan kan bli. Fina orkesterklanger och en rad goda solister som Déborah Cachets Procris, Lore Binons Dorine och barockscenräven Marc Mauillons La Jalousie (med flera), håller det musikaliska intresset uppe.
Fyrtio år senare ges utrymme åt nästa kvinnliga operakompositör på Académie Royale, Mademoiselle Duvals Les Génies ou les Caractères de l’Amour Smartnes och kärlekens karaktärer). Duval är så okänd att vi inte ens känner hennes förnamn, dessutom försvinner hon i historiens töcken av oklara anledningar. Det var något socialt debacle…
”Duval är så okänd att vi inte ens känner hennes förnamn, dessutom försvinner hon i historiens töcken av oklara anledningar.”
Året för operan var 1736 och liksom Rameaus Les Indes galantes, som hade premiär den föregående säsongen, är detta ett verk som består av en prolog och fyra korta historier, så kallade entrées. Vi möter fyra varianter på kärlekens karaktär: ungefär den taktlösa, den trägna, den våldsamma och (bäst av alla) den mjuka. Men även detta libretto kunde varit bättre. I likhet med de La Guerre hade mademoiselle Duval heller ingen tur med sitt val av librettist.
Men musikaliskt är detta utmärkt. Här hörs Rameaus harmonier, generalbasens framåtdriv och en musikalisk variation. Lully hör nu till historien, i alla fall i så måtto att Parispublikens öron hade vant sig vid de harmonier som anades redan hos de La Guerre. Nu saknas en del noter för enstaka partier i kör och orkester, som har rekonstruerats, vilket möjligen gör att den ursprungliga klangen förblir en hypotes.
Ensemblen Il Caravaggio leds av Camille Delaforge med nerv och närvaro. Solisterna är utmärkta, nästan alla gör åtminstone två eller tre roller, och främst bland likar kan sopranen Marie Perbost och mezzosopranen Anna Reinhold nämnas, båda har vassa men täta röster. Fina vokala avtryck gör även Matthieu Walendzik och Florie Valiquette i denna mycket hörvärda inspelning.
Och tro mig, båda dessa operor kommer att nå ett franskt operahus långt innan de sätts upp här i nord. Om nu inte Den Andra Operan korrigerar mig.
Claes Wahlin