Death and the Maiden på Malmö Opera

En gång är ingen gång heter det, men få nutida operor får en andra chans. Nu har Malmö Opera gjort en helt ny uppsättning av Jonas Forssells Death and the Maiden, och därmed skiljt ut verket från skaran av nutida svenska engångsoperor. Det var 16 år sedan som operan uruppfördes på samma scen, då i regi av Åsa Melldahl. Verket har en pjäsförlaga av den argentinsk-chilensk-amerikanske författaren Ariel Dorfman, som själv står för librettot.  

Andra chansen har flera värden: verket prövas av ett nytt konstnärligt team, talar till en ny publik och möter en förändrad omvärld att skapa genklang och relevans i. Det är också ett sätt att förvalta den investering det innebär att ta fram en opera. Jonas Forssell var vid urpremiären 2008 huskompositör i Malmö och Death and the Maiden är en av de tre operor han skrev under perioden. 

Forssells opera är en helaftonsföreställning, där regissören Tobias Theorell lyfter fram kammarspelet. Vi ser ett snabbt eskalerande drama på tre man hand: ett kvinnligt tortyroffer råkar av en slump på sin forne plågoande och tar honom i sitt våld. Hon måste då hantera sitt hämndbegär, samtidigt som livskamratens lojalitet prövas.

För att skapa intimitet i föreställningen är scenlayouten omvänd. Orkestern intar mitten på Malmöoperans stora vridscen, medan sångarna agerar på en mindre vridscen byggd över orkesterdiket och ut i publiken. Det blir operadramatik i närbild, med kanske något för ljudstarka röster som bieffekt. Scenografin visar ett 80-talshem med färgat badrumsporslin, stora mönster och plysch. Knappt midjehöga väggar lämnar alla förehavanden synliga.

Den Malmödebuterande sopranen Julia Sporsén sjunger den krävande rollen som Paulina men sviktar inte ett ögonblick i scennärvaro eller intensitet. Ett tätt samspel uppstår med maken Gerardo, precist och kärnfullt gestaltad av barytonen Fredrik Zetterström, och med Dr Miranda, som sjungs av den grekiske tenoren Dimitris Paksoglou (som tidigare gjort Cavaradossi i Malmö). Doktorn är först bullrig och självsäker men inser med stigande förvåning och skräck vilken situation han hamnat i. Det är riktigt spännande, en politisk-moralisk thriller, och alltsammans gestaltas ruggigt effektivt av Jonas Forssells musik. 

Den är inte sällan medryckande och har en rad snyggt och roligt komponerade duetter. Men mest imponerar Forssell med sitt eleganta förhållningssätt till Der Tod und das Mädchen, Franz Schuberts stråkkvartett nr 14 i d-moll. Stycket spelar en avgörande roll i intrigen och är därför invävt i kompositionen. Vi hör det både som orkesterarrangemang, som parafras, som en överröstad dröm eller i svagare återklanger. Dirigenten Patrik Ringborg håller framförandet i ett genomlyst och säkert grepp. 

Death and the Maiden är ett verk som förtjänar ett självständigt liv på operarepertoaren. Theorells uppsättning är därtill gedigen och drabbande till vilket Maja Ravns scenografi bidrar. De rundade halvväggarna i Paulinas hem går igen i en hög grå mur som halvt omsluter den stora vridscenen. Med mur och väggar aktiveras en samstämmig symbolik som handlar om gränser, mellan offentligt och privat, frihet och ofrihet, om integritet och människovärde.

Längs den höga muren frammanas operakören som los desaparecidos, de försvunna, legio under latinamerikanska militärdiktaturers framfart, exempelvis i Chile 1973. Några träder fram och berättar om sitt öde, men med denna namnlösa massa som fond till Paulinas historia landar operan i en slående kommentar till de fascistoida tendenser som vi ser i vår samtid. 

Vittneslitteratur är en litterär genre sedan 1970-talet och kanhända är Malmöoperans nya uppsättning av Death and the Maiden starten på genren vittnesopera. 

Åsa Mälhammar