Kärlek och kaos, Kungliga Operan på Drottningholms Slottsteater

Det är inte lätt att vara rolig på svenska opera- och teaterscener. Alltför ofta blir det en smula tungfotat, som om farsen har ristat in sin dramaturgi i generna. Då har ändå Alan Gilbert tagit hit den amerikanske multikonstnären Doug Fitch för att iscensätta operakavalkaden Kärlek och kaos ute på Drottningholmsteatern. Vackert så, med ett samarbete mellan Kungliga Operan och Drottningholmsteatern som kanske kan utvecklas.

Tillsammans med Magnus Lindman har Fitch mixat ihop ett antal mycket välkända godbitar från ett tiotal lika välkända operor av Mozart, Weber, Beethoven, Donizetti, Cimarosa och, möjligen överraskande, P.D.Q. Bach, den påhittade kompositören av Peter Schickele, vars Iphigenia in Brooklyn från 1963 tar god plats. Initialerna parodierar Bach och utläses gärna som ”pretty damned quick”. Rimligen är det den devisen som ska förverkligas när drakar, riddare, den vilsekomna havsguden Neptunus och förälskade kliver ut och in i olika, gärna fel operor. Därav kaoset. Nästan alla tror sig vara förälskade i Ida Falk Winlands olika roller från operorna, samtidigt som alla möjliga figurer beträder scenen i tid och (oftast) otid.

Musikaliskt är det hela hyggligt sammanvävt. De som möter P.D.Q. Bach för första gången kan roas av hur det för honom typiska, trumpetmunstycket (låter lite som Kalle Anka) samsas med, eller hellre överröstar, stråkarna. Med det uppstår i alla fall en musikalisk surrealism.

På scenen blir det sällan roligt på riktigt. Bäst är textmaskinen, vars ironier jag önskar hade fått mer utrymme på scenen. Fitch är också synnerligen förtjust i scenmaskineriet, där kulisser far ut och in utan logik, liksom det får åska och blixtra med samma brist på logik. Kanske skulle man sparat på effekterna till förmån för mer genomarbetade scenerier.

Solisterna gör gud ske lov vad de förmår, främst Ida Falk Winland och Johanna Rudström, som kan få farsen att stanna upp medan rösterna svävar ut i salongen. Goda insatser hörs också från Ola Eliasson och Klas Hedlund, tätt följda av Niklas Björling Rygert, Kristian Flor och Lennart Forsén. Men nog hade de förtjänat en roligare, mer elegant sammansatt kavalkad i ironins tecken.

Claes Wahlin