Tannhäuser på Oper Frankfurt 

Var detta den Tannhäuser som Richard Wagner ansåg sig vara skyldig världen? Så skulle man kanske kunna uttrycka Matthew Wilds omtolkning av berättelsen om den olycksalige medeltida poeten Heinrich von Ofterdingen, operans Tannhäuser.

Likt regissörskollegan Dimitri Tcherniakov skriver den unge sydafrikanske regissören, som också regisserat i Sverige, gärna om handlingen i sina tolkningar. Man får ta till sig konceptet – eller inte. Frankfurtpubliken hyser i alla fall ett nyfiket intresse, van som den är vid att unga förmågor på väg upp får pröva sin förmåga i ett fullskaligt operahus. De annars obligatoriska buropen saknas till förmån för livliga diskussioner i både foajé och press.

Regin är omedelbar och suger tag redan i uvertyrens skildring av förhistorien och släpper inte förrän ridån gått ner efter tredje akten. Däremellan utspelar sig rak och tydlig teater som omfamnas av alla medverkande utan undantag. Heinrich agerar den tyske författaren (bland många) som flytt nazisternas Tyskland och landat i det amerikanska universitetet Maris Stella, ett katolskt lärosäte. Han hinner skriva en bestseller, Pulitzervinnande Montsalvat, och nu, i det begynnande 1960-talet, försöker han sig på en uppföljare. Skrivkrampen försöker han lösa med morfinmissbruk och möter i drogfantasierna Venus, som presenterar honom för hans sanna homosexualitet. Att försöka återvända till sin professur i den bigotta högskolemiljön leder till katastrof. 

Hans elev Elisabeth gör allt för att rädda honom undan vreden som följer på att han i andra aktens poesitävling omfamnar en yngling, en hälsning från Thomas Manns Tadzio i Döden i Venedig. Det finns ingen förlåtelse att hämta hos påven i Rom, utan Heinrich väljer återigen morfindimmornas omfamning. 

I slutscenen är vi tillbaka i samma hörsal i nutid och en åldrad Elisabeth presenterar den av henne färdigställda boken som poeten förgäves arbetade på. Och visst anar man bland åskådarna en likaledes åldrad Wolfram och den gemensamma dottern. Så drar regissören effektivt ihop säcken på ett kronologiskt vis som påminner om Christof Loys Parsifal-uppsättning i Stockholm.

En och annan invändning kan göras, visst finns där ett par longörer, men bara småsaker som inte påverkar helhetsintrycket av ett gediget regiarbete som gör ett tydligt avtryck på den gripna publiken. Succén var ögonblicklig, biljetterna sålde slut och man såg sig tvungen att sätta in en extraföreställning.

”Christina Nilssons stjärna strålar högt i Frankfurt.”

Thomas Guggeis är sedan i höstas Frankfurtoperans nye chefsdirigent. Han är redan välrenommerad från Wien, Metropolitan men kanske framför allt från Staatsoper i Berlin, där han verkade som Daniel Barenboims assistent och även fick rycka in när mentorns hälsa sviktade. Själv såg jag honom som inhoppare för Christoph von Dohnányi i Salome, vilket snabbt gav eko i branschen. Guggeis har ännu inte äntrat de stora konsertpodierna som den medialt slipade Klaus Mäkelä, utan han tar den lite längre karriärvägen längs operarepertoaren. 

Här i Tannhäuser gör han mirakel med orkester, kör och solister. Textförståelsen går främst och han lägger i dagen en oändlig mängd fina nyanser, inte minst i tredje aktens Romberättelse tillsammans med Marco Jentzsch. Denne tenor drar åt karaktärshållet, vilket i detta fall fungerar överraskande bra. I stället för röstlig tyngd och bredd får vi en smalare men knivskarpt gestaltad tolkning där inte en stavelse går förlorad, även i de röstmördande partierna hos Venus och i andra aktens poesitävling. Andreas Bauer Kanabas drar nytta av regin som placerar Lantgreven som dekan på det katolska lärosätet och därmed öppnar rollen för mer gestaltning. Vilket också understryks av Kanabas i alla lägen naturligt strömmande bas. Den unge slovenske barytonen Domen Križaj gör på alla sätt Wolfram rättvisa. Han förmår ta ner sitt präktiga röstmaterial utan minsta effekt på skönsången. Dshamilja Kaiser som Venus ursäktade sig för indisposition, vilket knappast märktes. 

Christina Nilssons stjärna strålar högt i Frankfurt. Publiken runt om mig drog formligen efter andan när hon i andra akten brister ut i Elisabeths hälsningssång. Röstens perfekta placering och klangförmåga ger henne obehindrade möjligheter att fånga uttrycken och få dem spontana här och nu. Jag gissar att hon också trivs i den ensemble som är Frankfurtoperans, noga framodlad av chefen Bernd Loebe. 

I herdegossens roll dök ännu en svensk sopran upp, Karolina Bengtsson, som gör sin första säsong i Frankfurt. Hon kommer nog göra sig hörd på flera scener framöver.

Ingen Tannhäuser håller måttet utan en strålande körinsats. Så också här. Från Mästersångarna i Nürnberg häromåret vet jag vad kören är i stånd till. Kormästaren, den unge Tilman Michael med erfarenhet från Bayreuth och många andra scener har gjort kören till pristagare, bl.a. i tyska Opernwelts rankning. Nästa säsong tar han sig vidare till Metropolitan.

Frankfurtoperan abonnerar i samma tidskrift på titeln årets operahus och flera av denna operas uppsättningar får även andra priser. Jag anar att Tannhäuser också har förutsättningarna till detta.

Medan arma Stockholmsoperan tvingas stå ut med aktivt okunniga kulturpolitiker, som förvärrar tillståndet och förstör Sveriges renommé som operaland, går Frankfurtoperan mot en ny framtid. Nuvarande huset kommer att rivas och ersättas med ett nytt på samma plats. Teaterdelen, som man kamperat med i samma byggnad, får en ny adress. Under tiden tar operan plats i en större kongresshall. Kostnaden? Närmare 11 miljarder kronor. Protester – tja, de vanliga förstås, det hör till. Men viljan hos kulturpolitikerna avgör till operans fördel. I Frankfurt är man stolt över sin opera, även om den inte besitter ett spår av rysch och pysch.

Alexander Husebye