Tristan och Isolde på Det Kongelige Teater, Köpenhamn

Svenska wagnersopraner har som bekant varit en framgångsrik exportvara ända sedan Nanny Larsén-Todsens dagar. Inte minst har Isolde varit en ikonisk roll för svenskor världen över ända fram till i dag. Det är därför med stor nyfikenhet som jag reser till Köpenhamn för att se hur Elisabet Strids andra Isolde vid en nyuppsättning i Köpenhamn står sig i konkurrensen. Sin första gjorde hon i höstas i Sevilla.  

Och det måste sägas först som sist att detta är Strids föreställning ihop med Stephen Millings kung Marke. Att säga att Elisabeth Strid gör en mycket solid tolkning är bara förnamnet. Hon har tidigare gjort många utmejslade och inträngande rollporträtt, men det här är något extraordinärt. I första akten är hon spotsk, kränkt och furiös, i andra akten är hon nästan tonårsaktig och förväntansfull i sin uppsyn inför kärleksmötet med Tristan. Vokalt har hon rollen helt under huden. Frapperande är hennes höjdtoner och attack, vilket alltid har varit ett av hennes kännemärken. Men nu har hon breddat rösten och också fått en större fyllighet på djupet.

Tristan och Isolde är ett mycket svårt verk att ge sig i kast med för ett operahus av två skäl. Det ena är att det är näst intill omöjligt att få fram ett jämbördigt titelrollspar. Isolde får stå på hela första akten och Tristan hela den tredje. Den amerikanske tenoren Bryan Register är närmast handelsresande som Tristan och kom in relativt sent i repetitionsprocessen. Han är vokalt fullödig men är inte på samma skådespelarnivå eller erotiska uttrycksnivå i andra akten som Strid. Hon har en enorm röstkondition, medan Register inte orkar fullt ut i slutakten. Inga vokala skavanker, men orken tryter lite i feberyran i slutet. 

Dirigenten Paolo Carignanis orkesterintensitet gör det inte heller lätt för sångarna. Det fungerar dock i ett operahus som Köpenhamns som har en sådan fin akustik. Det som griper tag i denna uppsättning är inte bara den höga sångliga nivån utan också Det Kongelige Kapels oerhört jämna orkesterspel under Carignanis ledning. Han håller orkestern och sångarna i ett järngrepp under hela premiärkvällen. 

Den andra stora svårigheten med detta verk är att Wagners drama är så rikt på inre känslor men så fattigt på yttre skeenden. Detta är den elfte iscensättningen som jag har sett av verket sedan 1981 och regissörerna har haft olika infallsvinklar för att lösa detta. Sofia Adrian Jupither och hennes team ser verket som ett kammarspel. Som regissör är hon starkt influerad av en skandinavisk psykologisk-realistisk teatertradition, där hon som talteaterregissör har haft framgångar med dramatiker som Henrik Ibsen, Lars Norén och Jon Fosse. 

”På en bänk frontalt ut mot publiken sitter Isolde stum i agerandet men Strids ansiktsreaktioner framgår tydligt ända till bakre parkett.”

Detta är en avskalad Tristan-uppsättning med en kvadratisk spelplatta i de två första akterna. Första akten blir väl statisk med manskören i bakgrunden närvarande hela tiden. Ett staket avskiljer kören från huvudpersonerna som har ett mycket litet utrymme längst fram för scenisk aktion. Den maritima miljön lyser helt med sin frånvaro och att vi skulle befinna oss på ett skepp är det inte tal om. Under hela uppsättningen syns genomgående en ljusrigg ovanför som utgör en stjärnhimmel under de första två akterna.  

Andra akten är superromantisk där scenografen Erlend Birkeland försett spelplattan med blommande träd och på golvet ligger en hel drös med vita blomklasar. Det får mig att tänka på Jean-Pierre Ponnelles berömda Bayreuthversion 1981 vilken var föregångaren till Heiner Müllers 1993 på samma scen. Verket är en berättelse om kärlek som endast kan förverkligas genom att viljan att leva överges och genom att de älskande, Tristan och Isolde, förenas i en värld av icke-existens. Kärleksduetten kan ses som tron på natten som sanning och dagen som illusion. Müller lyckades allra bäst med detta, där man hade skapat en steril miljö där känslor inte kunde förnimmas. Speciellt märktes det i hans scenbild där krigsbrynjor i olika rader gjorde att kärleksparet irrade runt i ett labyrintiskt tomrum. 

Så angriper inte Sofia Adrian Jupither verket och det är väl helt i sin ordning. Men att se verket som ett kammarspel är hon knappast ensam om. För att det ska fungera måste personregin vara mycket starkare och med ett större djup inifrån – nu fick man känslan av att sångarna fyllde i själva i olika hög grad. 

Tredje akten utspelas i ett naket scenrum utan infattningar, med enbart några stenbumlingar. Ljusriggen i taket har nu hamnat i lodrätt ställning i fonden och ljussättaren Ellen Ruge använder den som en effektiv ljusorgel under Isoldes kärleksdöd. 

Bland övriga medverkande hade Hanne Fischers Brangäne svårt att hävda sig initialt mot Strid, men hon tar sig betydligt till andra akten, där inte minst vaktsången utgör en höjdpunkt. Kurwenal är inget kantabelt parti, men barytonen Jens Søndergaard sjunger snyggt och inte som en del som hojtar sig igenom partiet. Dock saknar jag lite svärta i rösten. I höst väntar en stor utmaning för honom som Jago i Verdis Otello på Göteborgsoperan. 

Basen Stephen Milling har all den auktoritet som krävs för kung Marke. Närmast statuariskt sjunger han sin långa monolog med en röstbalsam av sällan hört slag. På en bänk frontalt ut mot publiken sitter Isolde stum i agerandet men Strids ansiktsreaktioner framgår tydligt ända till bakre parkett. Hon släpper inte rollen för en enda sekund. 

Nästa chans att få se Strid som Isolde blir i Genève i höst. Måtte hon nu få en Tristan som håller hennes höga nivå. 

Sören Tranberg