Vilse på Rotundan, Kungliga Operan

Hos Unga Operan kan man förvilla sig i en trollskog med Andrea Tarrodis nya opera Vilse, riktad till barn i lågstadiet och i regi av Ellen Lamm. Fast huruvida huvudpersonen Klara, gestaltad av Tessan-Maria Lehmussaari, faktiskt är på irrfärd i skogen eller, så att säga, är lost in a dream förblir en öppen fråga för publiken att besvara. Magnus Florins libretto är ett finurligt litet stycke diktkonst där fantasin blir ledsagare i den drygt 30 minuter långa föreställningen. 

Rikke Juellunds snillrika scenografi och kostym öppnar för ett frikostigt exempel på teatermagi som kan trollbinda operans nybörjarpublik lika mycket som den mer luttrade operabesökaren. Vad som till synes förefaller vara en traditionell black box på Rotundan kan med hjälp av ljussättning och andra scentekniska lösningar, snurrdörrar och luckor förklädda till kvisthål, böljande tyger och iögonfallande peruker liksom en gömd vridplatta på scengolvet förvandla Klaras vardagsrum till en mystisk plats där naturen och elementen är besjälade. 

Klara själv bär en blå klänning med styv spetskrage – det finns något i hur hon uppenbarar sig som gör att hon påminner om andra barn som från vår värld försvunnit i Lewis Carrolls, C.S. Lewis, Michael Endes eller L. Frank Baums magiska världar.  

Det börjar i föräldrahemmets trygga sfär, men snart befinner sig Klara i en magisk men obekant värld. Och vad värre är, hon kommer inte ihåg vad hon heter eller var hon kommer ifrån. Hon möter en uppsjö av lustiga gestalter på sin irrfärd genom trollskogen, alla mer eller mindre hjälpsamma gällande Klaras belägenhet – vind, stenar, vatten och träd, liksom ett gigantiskt ägg som vill förbli okläckt och en Ingen, som avvisar samtliga identitetsmarkerande etiketter men i sin lådliknande gestalt kan fyllas av åskådaren med egna, outtalade innebörder. 

Samtliga figurer gestaltas av en utmärkt ensemble med Karolina Blixt, Joa Helgesson, Jonas Degerfeldt, Ulrika Skarby och Erik Rosenius, vilka alla framför stycket med oklanderlig artikulation. Det kan inte nog understrykas hur viktigt det är att sjunga så att texten blir tydlig för en ovan publik.

Andrea Tarrodis busiga och melodiösa musik understryker de icke-mänskliga gestalternas karaktärsdrag med enkla men effektiva musikaliska medel av en liten kammarorkester bestående av harpa, stråkar och slagverk under ledning av Martin Virin. 

Kultur riktad till barn är som bäst när den både befinner sig i ögonhöjd med sin publik och samtidigt inte väjer för att vara lite svår, lite mindre självklar i vad den serverar publiken, utan avledande pjoller eller pedagogiska pekpinnar. 

Loretto Villalobos