Onekligen infinner sig en viss trötthet när det än en gång – och säkerligen inte för sista gången – finns anledning att uppmärksamma den mer än decenniegamla frågan om Kungliga Operans renovering. Politikernas opålitlighet gjorde sig som tydligast gällande när Magdalena Andersson 2019 i egenskap av finansminister helt enkelt upphävde det blocköverskridande beslutet att avsätta två indexuppräknade miljarder till en renovering av Operan, det som optimistiskt kallades Ny Opera i Operan – NOiO. I stället skulle ett ”mindre kostsamt” förslag tas fram av Statens fastighetsverk (SFV).
Medan denna mycket långa långbänk pågick började operabyggnaden bokstavligt att gå sönder. Vatten läckte in, fasadbitar trillade ner och utrymmen inne i huset var i sådant förfall att de inte ens skulle accepteras som flyktingförläggning.
Så kom ännu en kulturminister, Parisa Liljestrand, som stolt kungjorde att nu minsann skulle Operan äntligen göra sig värdig sitt rojalistiska epitet. Men som sagt, ”mindre kostsamt”, vilket inte lät särskilt rojalistiskt. Och vad blev det då för tumme av denna en gång projekterade guldkostym?
De intresserade har säkert noterat att SFV har föreslagit att Hovkapellet dagligen, i regn och rusk, eller i stekande solsken, ska knata fram och tillbaka mellan Musikaliska borta vid Nybroviken och Operan. Väl framme inför kvällens föreställning får de trängas som vanligt i orkesterdiket efter att ha stämt om sina instrument, om inte transporten fastnat i rusningen mellan Musikaliska och Gustav Adolfs torg, så att föreställningen försenas. Musikaliska har också protesterat mot förslaget, eftersom det drabbar deras redan hotade verksamhet.
”I bästa fall betraktas väl de hjärnskador som dansarna kan drabbas av vid hopp som arbetsskada.”
Det är mycket som inte ryms i SFV:s förslag, i princip allt som har med operakonsten att göra får stryka på foten. Det lutande scengolvet blir kvar, utrymme på sidoscenerna för kulisser förändras inte, repetitionssalarna för baletten bibehåller den låga takhöjden; i bästa fall betraktas väl de hjärnskador som dansarna kan drabbas av vid hopp som arbetsskada.
Artistutrymmena utökas inte heller och ännu en gång utlokaliseras Operans verkstäder, denna gång längre bort än någonsin tidigare, till Flemingsberg. Det verkar som om regeringen/SFV tror att operakonst kan skapas med något slags fjärrkontroll.
En smula otydlig är formuleringen kring hur akustiken ska förbättras (f.n. sämst på parkett, bäst uppe på raderna). Man skriver att ”akustiska förbättringsåtgärder planeras i salongen”. Enligt yttrandet från Riksantikvarieämbetet (RÄ) handlar det om att konstruera ett ”akustiktak” i salongen, vilket alltså innebär att Vicke Andréns takmålning döljs, något RÄ menar att den inte borde.
Rotundan från 1961 är den enda plats där en utbyggnad föreslås, ett förslag som RÄ inte heller är förtjust i, eftersom den är ritad av Peter Celsing och därför ”bär på betydande kulturhistoriska värden”. Rimligen lär samma kritik riktas mot Operans så kallade Alternativet, som vill se en större utbyggnad på sidorna av nuvarande Rotundan, för att därmed få tillbaka Hovkapellet i huset och repetitionssal (med högre tak) för baletten; verksamheten kan alltså i större utsträckning samlas i samma byggnad.
Jag undrar trots allt om inte SFV i sitt förslag har smugit in en dold kritik mot uppdragets ramar. De måste naturligtvis följa de direktiv de får av regeringen och kan inte alltför tydligt manifestera eventuella invändningar. Men här och var skymtar jag ett slags lakonisk uppgivenhet och jag undrar om inte förslaget att utlokalisera Hovkapellet tillkommit för att väcka uppmärksamhet, vilket det också har fått. Förhoppningsvis kommer till och med regeringen till insikt om det befängda i uppdragets premisser, konsekvenserna av ett ”mindre kostsamt” alternativ. ”Mindre kostsamt” förresten, det avser alltså statens finanser. För trots alla dessa icke-åtgärder i SFV:s förslag kommer Operans hyra att bli tio gånger högre. Men (ännu) en utredning om kostnadshyra är inledd, kanske blir i alla fall just den delen mindre kostsam.
Om man nu ska utlokalisera något vore det kanske inte en dålig idé att hitta en annan scen för barn- och ungdomsopera. De produktionerna är oftast mindre resurskrävande och antalet musiker färre. Men alla förslag som genom åren har kommit fram visar hur den nuvarande operabyggnaden helt enkelt inte är i paritet med det som krävs för modern operaproduktion. Göteborgsoperan, 30 år gammal, är ett av Europas modernaste operahus och har all verksamhet, alla resurser samlade under ett och samma tak. Det är knappast någon slump att operahuset vid Göta älv under åren proportionellt sett har frambringat betydligt mer intressanta föreställningar än Kungliga Operan.
Lars-Åke Thessman skrev i SvD den 4 maj ett initierat inlägg där bland annat särskiljandet av operabyggnaden från operakonsten poängterades. Han erinrade också om Masthamnsoperan, kanske det bästa förslaget för en ny opera i Stockholm (och om det antagits när långbänken inleddes förmodligen skulle ha blivit ”mindre kostsamt” än vad en eventuell renovering kommer gå på).
I samband med det kommer frågan upp om vad man ska göra med det gamla operahuset. Hur kan det vara ett problem? I Göteborg används den gamla operan, Stora Teatern som gästspelsscen, trots Göteborgsoperan. I Köpenhamn finns både gamla och nya operan. Jag har i olika sammanhang pläderat för att en ny opera alls inte behöver göra Operan vid Gustav Adolfs torg överflödig. Man kan samarbeta med Drottningholmsteatern, som då kan spela året runt, man kan hyra ut till musikaler, gästspel eller konserter i andra genrer – som sker i en rad konserthus och operor runt om i världen. Ungefär när detta nummer är färskt kan man på Royal Opera House Covent Garden i London höra Pet Shop Boys.
“Det är knappast någon slump att operahuset vid Göta älv under åren proportionellt sett har frambringat betydligt mer intressanta föreställningar än Kungliga Operan.”
Men visst, det krävs en politisk vilja. När den finns, finns pengarna. Men dagens folkvalda beslutsfattare verkar inte ha någon som helst förståelse för en konstform som har ett halvt årtusende på nacken och som över denna långa tid blivit alltmer demokratiserad och dessutom populär i en omfattning som aldrig tidigare skådats. Hovpubliken följdes av borgarna och med lp, cd och dvd har den år från år nått allt bredare befolkningslager, vilket märks i Live på Bio, vars sändningar säljer slut över hela landet.
Inom föreningstekniken finns det något som kallas kontrapropositionsvotering med logisk propositionsordning. Det innebär att när det finns tre förslag eller flera så kan ordföranden börja med att ställa två av förslagen mot varandra, och låta det vinnande förslaget ställas mot det tredje. Det innebär att om ordföranden vill bli av med ett av förslagen, kan hen försöka få det bortröstat i den första omgången och därmed låta de två övriga förslagen gå till omröstning.
Ungefär så har denna långbänk fungerat, NOiO röstades bort tidigt och nu står vi inför de två sämre förslagen. Minns denna kontrapropositionspolitik när kulturministern nästa gång försöker stoltsera med att Kungliga Operan nu äntligen ska renoveras för att bli ett modernt operahus.
Claes Wahlin