Kaufmann, Garanča, Tézier, Zeppenfeld, Koch, Cerny, m.fl. Chor und Orchester der Wiener Staatsoper/Jordan.
Sony Classics 194399477427 [4 cd]
Distr: Sony
Den här inspelningen av Richard Wagners Parsifal härstammar från en uppsättning på Wienoperan med premiär 2021. Den lär starkt ha präglats av den (av Putins onåd drabbade) ryske regissören Kirill Serebrennikovs egensinniga visioner. Det får vi ju bortse från här, även om man undrar en del över hur Philippe Jordans tolkning kan tänkas korrespondera med scenerna från gralsborgen Montsalvat som ett modernt fängelse.
Det är heller inte så lätt att sätta ord på Jordans tolkning. Naturligtvis levererar Wienoperans högkompetenta orkester under denne så erfarne dirigent en fullkomligt invändningsfri Parsifal. Alla toner sitter som de ska, men det klingar balanserat och lidelsefritt. Kromatiken är aldrig på liv och död. Jag förblir oberörd utan att riktigt kunna sätta fingret på något som är fel.
Flera av solisterna är hämtade från annat håll än den vanliga kretsen av Wagnersångare. Ludovic Tézier är sedan länge mer känd som en av världens ledande Verdibarytoner men har berättat att hans första operaupplevelse som tonåring var just Parsifal. Smidigheten och svärtan i hans röst passar också ypperligt i Amfortas parti. Hans Amfortas är lätt aristokratisk i sitt lidande, och hans belcantiskt långa Verdilegaton känns alldeles idiomatiska även för en gestalt så fjärran från Verdis barytonvärld som Amfortas.
”Jag förblir oberörd utan att riktigt kunna sätta fingret på något som är fel.”
Tézier har tidigare sjungit Wolfram, men för Elina Garanča är Kundry hennes första Wagner-roll. Garanča går in med hela sin dramatiska auktoritet i Kundrys roll. Det är svårt att tro på henne när hon i sista akten påstår sig bara vilja ”Dienen, dienen”. Men det är en Kundry med stark personlig karaktär, och hennes djupa mezzoklang flödar mycket vackert.
Mer hemtam i Wagners operavärldar är Georg Zeppenfeld i Gurnemanz’ digra roll liksom Wolfgang Koch som Klingsor. Zeppenfelds bas är ganska hög, närmast en basbaryton, och det är väl en smaksak, men själv vill jag hellre ha en röst med större bastyngd i det partiet. När jag jämför Zeppenfelds Gurnemanz med sådana sångare som Kurt Moll eller René Pape tycks han mig väga litet för lätt.
Ännu svårare har jag för Jonas Kaufmann i titelrollen. Han gör förvisso sin ”rene dåre” med stark inlevelse och passion, men denne Parsifal klingar mer som en Cavaradossi eller Canio, män med helt annat vokalt bagage än den renhjärtade frälsarhjälte som Wagner föreställde sig. Det klarade på sin tid en tenor som Plácido Domingo bättre i sina wagnerianska utflykter.
Någon helhjärtad rekommendation av denna nya Parsifal kan jag inte ge.
Lennart Bromander