Saul på Det Kongelige Teater, Köpenhamn

Flera av Händels oratorier är så pass dramatiskt tänkta att de kan framföras på en operascen. Och mest operamässigt av hans oratorier är Saul. Genren oratorium kräver dock att kören har en helt annan roll än i den form av italiensk opera Händel var en mästare på. Många och långa körinsatser skapar lätt longörer, vilket är en oemotståndlig utmaning för en regissör som Barrie Kosky. Detta är minst sagt påtagligt i den uppsättning av Saul från Glyndebourne 2015 som nu fått nytt liv på Köpenhamnsoperans stora scen. 

Barockopera brukar annars i Köpenhamn spelas på den mindre scenen vid Kongens Nytorv, men det krävs större svängrum än den scenen kan erbjuda när Kosky sätter fart på kören. Här har den sannerligen fått jobba under repetitionerna! Scenografen Katrin Lea Tag, som också står för kostymerna, har klätt upp kören som ett bättre barockpatrask från dårhuset Bedlam, så som vi känner det från Rucklarens väg. Och det ageras yvigt, genomkoreograferat och med ett rörelse- och reaktionsmönster hämtat direkt ur musiken, vilket gör att yvigheten hela tiden känns märkligt naturlig. Dessutom drivs kören på av sex ekvilibristiska (och roliga) dansare.

Mot denna fond av extremexpressiva körsångare gestaltas det sedvanliga bibliska familjedramat kring kung Sauls vansinne och avund mot den modiga jättedödaren David. Christopher Purves, som är kvar från Glyndebourne, är magnifik och skrämmande som Saul. Han kastar sig utan skyddsnät ut i kungens stigande galenskap, samtidigt som hans barytonstämma klingar med en djup sammetsmjuk fyllighet. I skarp kontrast mot detta dynamiska kraftpaket står Morten Grove Frandsens milda och i de flesta lägen avspänt vackra countertenor som David.

Sauls döttrar gestaltas av estniskan Mirjam Mesak som Mikal och den unga Clara Cecilie Thomsen som Merab. Thomsen gjorde en stark rolldebut som guvernanten i The Turn of the Screw i höstas. Återigen sjunger hon strålande fint med fyllig, färgrik lyrisk sopran och med en attraktiv personlig timbre. Mirjam Mesak har däremot en ganska tunn sopran men är en pigg uppenbarelse, som dansar loss av hjärtats lust när hon får sin David. Benjamin Hulett med sin mycket behagliga engelska tenor är också med från förra gången, dock i en annan roll än han gjorde då. Här är han Sauls son Jonathan medan han i Glyndebourne stod för den sammansmältning av oratoriets fyra småroller som Kosky med dramaturgisk ackuratess skapat om till en kommenterande hovnarr – det är ett av flera skäl att associera till Shakespeares Kung Lear. Denna nya roll görs med stort utspel av den amerikanske karaktärstenoren Thomas Cilluffo.

Jag ser Saul bara fyra dagar efter Rameaus Platée i Göteborg, då jag gladdes åt hur skickligt och välljudande Göteborgsoperans orkester klarade av att spela barockmusik på moderna instrument. Men det blir ändå något annat när sådana mästarmusikanter på tidstrogna instrument som Concerto Copenhagen under sin ledare Lars Ulrik Mortensen visar hur många fler färger, större dynamisk variation och levande fraserande som står till buds för dem som behärskar tidstroget musicerande.

Lennart Bromander