Hotell Vita hästen på Folkoperan

Operetten är en i Sverige döende genre, liksom den tid som såg den födas, blomstra och sakta förtvina i skuggan av första världskriget. När Ralph Benatzkys Hotell Vita Hästen (efter en framgångsrik pjäs från sekelskiftet) har premiär 1930 kunde man höra stöveltrampen utanför Stora festspelshuset i Berlin, där hundratals dansare, sångare och skådespelare framförde historien om kärleksförväxlingar på ett värdshus vid Wolfgangsee i Salzkammergut. 

Handlingen är förlagd till några år innan första världskriget bryter ut. Än lever dubbelmonarkin och framtiden är ljus. Operetten kan alltså i förstone verka extremt tidsfrånvänd, om man inte försöker vända på steken och se den som ett återkallande av ett samhälle som till mångas sorg gått under. Att Hitler snart förbjöd stycket är inte förvånande. Så blev också Hotell Vita Hästen den sista i sin genre, även om den fick en våldsam framgång efter kriget.

Konventionen bjuder en stor ensemble i en miljö där alptoppar, spegelklara sjöar och frisk luft ska suggereras fram för publiken. På Folkoperans scen möter vi en ensemble på tolv personer, ett kapell på sju personer och inte en alptopp eller glittrande sjö så långt ögat når eller fantasin sträcker sig. På scenrummets nakna, svarta väggar skapar i stället Torben Lendorphs ljus både sol och vatten.

Ett drygt dussin plastpallar och en vit flaggstång i mitten av scenen är allt ensemblen har att hålla sig i. Nå, de har även fått varsin vit servett att hålla i handen, var och ens egen lilla fredsflagga som folkets motvikt till den hissade svartgula flaggan – en gång den Habsburgska monarkins. Den blåser åt än det ena, än det andra hållet, lite som de politiska vindarna gjorde – och gör.

Historien är enkel. Hovmästaren Leopold älskar förgäves hotellets värdinna Josepha, som hellre kastar blickar på stamgästen Dr. Siedler, vilken i sin tur blir betagen av Ottilie, dotter till trikåfabrikören Giesecke, som är mycket arg på Siedler eftersom denne kopierat och konkurrerar med ett liknande trikåunderplagg som Giesecke anser sig ha patent på. Kurtis och konkurrens, men allt löser sig på bästa vis. De romantiska såväl som de ekonomiska transaktionerna får en fredlig upplösning med väntande middag och champagne.

”Att Hitler snart förbjöd stycket är inte förvånande.”

Freden är annars vad som hela tiden hotas, i alla fall i denna uppsättning signerad Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller. Den militäriska och ofta underhållande koreografin, och de gevärsskott som smäller varje gång någon nämner den förestående jakten, bryter den nostalgiska illusionen av semester i vykortsvacker miljö. Vi påminns om att det finns en värld av helt annan beskaffenhet utanför scenen, både då och nu.

Apropå den svartgula flaggan kan det noteras att den senare var Sachsen-Anhalts fana, och där ligger Dessau, Kurt Weills födelsestad – kanske en blinkning till estetiken i denna uppsättning, en estetik som med Brecht också var under utveckling i Berlin när det begav sig. Annars har Holms uppsättning denna gång släktskap med såväl Christoph Marthalers lakoniska teaterpraktik som Jacques Lecoqs fysiska estetik; gestik och kropp fungerar lite som en under-, eller rättare övertext till replikföringen och sångerna.

Ensemblen är utmärkt. Stina Ekblads Josepha är ena ögonblicket parant, i nästa skolflicksförtjust, Jonas Karlssons Leopold, som är på scenen nästan hela tiden, gör en imponerande prestation med sina snabba växlingar och med en rytmisk replikföring som ackompanjeras av kroppen. Lennart Jähkels argsinte Giesecke vet att underhålla med utlevande pondus, medan Magnus Roosmanns Siedler med sin inre pondus knappt behöver röra ett finger för att vi ska veta vad han tänker. Magnus Ehrner kan göra sig charmigt obetydlig och ödmjuk som professor Hinzelmann och auktoritärt disträ som självaste kejsare Franz Joseph, som när han anländer får hela hotellet på knä.

Kapellet under Sofia Winiarskis ledning är bokstavligen rörligt med musikalisk balans och god geist. Vokalt skiftar det en smula. Operaröster som Elin Rombo Klärchen eller Alexandra Büchel (Ottilie) lyckas båda sjunga just operett, inte opera (det finns en skillnad), medan det är aningen ojämnt bland talskådespelarna. 

Det må ha sin charm, men ska jag ha någon invändning så borde man i alla fall avstått från att micka talskådespelarna när de inte sjunger. Deras röster når ut helt naturligt. Nu talar alla i samma decibelregister, vilket skapar en ljudmatta som saknar den naturliga röstdynamiken. Och jag tror inte att just det valet är avsett att illustrera nazismens kollektiva röst.

Claes Wahlin