Platée på Göteborgsoperan

Den franska barockoperans främste kompositör, Jean-Philippe Rameau, är sedan flera decennier ett självklart repertoarval på de flesta europeiska operahus. Hans Platée från 1745 framfördes på Drottningholmsteatern 1978, en föreställning jag för en gångs skull är för ung för att ha sett. På Folkoperan gjorde man ett misslyckat försök 2005 med Hippolyte et Aricie, där kallad Fedra. Man strök balettinslagen och för publiken torde hans franska framgångar framstått som obegripliga.

Lyckad var däremot Pierre Audis iscensättning av Zoroastre samma år på Drottningholmsteatern under ledning av Christophe Rousset, som hade med sig delar av sin ensemble Les Talens Lyriques. Därefter dröjde det till Confidencen 2023, där Dardanus fick ett musikaliskt och sceniskt fint framförande, även om den reducerade ensemblen knappast lyckades övertyga publiken om Rameaus samtida popularitet söder över. Men nu, på Göteborgsoperan, kan man få en uppfattning om varför denne barockgigants operor spelas titt som tätt på kontinenten.

”Det verkar dröja innan någon regissör låter librettots gudar vara gudar och träskvarelserna träskvarelser.”

Detta är den tredje uppsättningen av Platée jag ser. Laurent Pellys smått legendariska uppsättning under Marc Minkowskis ledning på Garnieroperan i Paris förlade handlingen till en biosalong på 1950-talet, där Platée och hans träskvarelser levde under gradängen, lite som den vattensamling som verkligen finns en bra bit under Garnieroperan. Denna detaljrika och synnerligen eleganta uppsättning, där titelrollen sjöngs av Paul Agnew, var av sådan halt att den fortfarande finns i repertoar. Det verkar också dröja innan någon regissör låter librettots gudar vara gudar och träskvarelserna träskvarelser. När Robert Carsen satte upp Platée på Opéra-Comique, med William Christie som dirigent (Paul Agnew alternerade), mötte vi ett modeoffer hunsat av haute couture-designers. 

I Göteborg har Andreas Kriegenburg flyttat fram handlingen så att prologen utspelas i en manusfabrik. Den tämligen bakfulla personalen kommer fram till att iscensätta en historia om fransk adel som festar loss på ett sydfranskt slott. Platée råkar där leva i ett aningen förfallet växthus på ägorna och de påtända snobbarna får i fyllan och villan för sig att bota Junos svartsjuka genom att arrangera ett låtsasäktenskap mellan Platée och Jupiter.

Inga träskvarelser alltså, snarare några överlevande, fredliga hippies. Platées egenkärlek gör att hon luras in i leken. Efter prologens kontorslandskap med väl koreograferade städerskor runt skrivborden, under vilka Thespis, Momus med flera somnat med flaskan i hand, fylls scenen av scenografen Harald Thors magnifika växthus. De gröna varelserna påtar stillsamt bland rabatterna, medan de gudomliga snobbarna snubblar in från sidoscenen och intrigerar mot Platée.

Operan beställdes inför ett kungligt bröllop där brudens estetiska tillkortakommanden har fått eftervärlden att undra varför det inte blev en skandal. Mer intressant är hur Rameau, som strax blev ett av föremålen i det stora grälet om vilken operaestetik som var bäst ‒ den franska eller italienska ‒ redan här parodierar sin store föregångare Lully och med La folies koloraturparodi har roligt med den italienska operaestetiken.

”Rameau, jämte Bach, var den som bestämde hur saker och ting i världen skulle låta i musik: att gå nerför en trappa, en guds entré från himlen eller hur en åsna kan skria.”

Mycket har försvunnit av den ursprungliga kontexten, men vad som fortfarande lever är det faktum att Rameau, jämte Bach, var den som bestämde hur saker och ting i världen skulle låta i musik: hur det låter att gå nerför en trappa, när en gud gör entré från himlen eller en åsna skriar. Sådana exempel kan höras i Platée, liksom det berömda kväkandet, ”Dis-donc, dis-donc pourquoi, couâ, couâ, couâ”, som är roligare när det faktiskt är träskvarelser som kväker.

Platée är ett allkonstverk, musik, teater och dans där både ögat och örat ska få sitt. I Göteborg, liksom oftast utomlands, vill man inte återskapa hur det faktiskt såg ut för publiken 1745. I stället strävar man efter att skapa en motsvarande effekt i salongen, ett slags metaforisk estetik som inte längre är beroende av ett förlorat sammanhang, utan placerar verket i ett samtida.

När koreografen Sofia Nappi låter prologens städerskor ryckigt plocka upp skräp mellan skrivbord och kören på slottet närma sig pantomimen som ett slags tyst text står inte den klassiska balettretoriken i vägen för åskådarna. Tillsammans med Harald Thors överväldigande, naturalistiska scenografi skapas en värld på scenen, även om det kanske är lite väl trångt och rörigt vid enstaka tillfällen. Musikaliskt är det svårt att hitta några invändningar. Paul Agnew, som alltså både sjungit titelrollen och dirigerat verket, ger både precision och svikt åt den reducerade orkestern, där cembalisten Mariangiola Martellos continuospel måste framhållas.

Det konstnärliga teamet, till skillnad från solisterna, är alla från andra länder än Sverige. Att iscensätta barockopera på internationell nivå kräver tydligen import, medan den vokala kompetensen finns inom landets gränser. Anders J. Dahlin Platée, vars haute-contre är bland de främsta i röstfacket, gör sin roll med scenisk skicklighet och en vokal finess som ligger ett par snäpp över de övrigas; bara artikulationen är en njutning i sig. 

Minnesvärd är Sofie Asplunds La folie, som hög på något vitt pulver leker med koloraturen, liksom Ann-Kristin Jones Juno, som i sista akten låter svartsjukan rasa med en skarp mezzosopran. Goda insatser gör de flesta, Kristian Lindroos Cithéron, Hannes Öbergs Momus, Mattias Ermedahls Jupiter och Mia Karlssons Amor/Clarine.

Andreas Kriegenburgs överflyttning av handlingen må vid en del tillfällen halta en aning. Grundidén om ett spel i spelet kräver text på ridån mellan prologen och operan; att göra adel av gudar är knappast nödvändigt – makten har många kostymer. Och att han vill ge Platée-figuren ett slags resning kan ifrågasättas; nog är väl en självupptagen, världsfrånvänd, lätt narcissistisk varelse just en sådan som i dag förtjänar att såväl kritiseras som ironiseras över. 

Claes Wahlin