Den tyske tonsättaren och pianisten Aribert Reimann avled den 14 mars ett par dagar efter sin 88-årsdag. Han var född i Berlin, fadern var kyrkomusiker och modern sångare. Redan som tioåring deltog Reimann vid föreställningar av Brecht/Weills Der Jasager på Hebbelteatern i Berlin. Han utbildade sig på Musikhochschule i sin hemstad både i komposition och pianospel. Från början var han mycket inriktad på vokalmusik och utgick alltid från människorösten även när han skrev instrumentalmusik.
Tidigt anlitades han som pianist av många framstående sångare som Elisabeth Grümmer, Brigitte Fassbaender och Dietrich Fischer-Dieskau. Redan 1965 skrev Reimann sin första opera efter Strindbergs Ett drömspel, och även i fortsättningen kom Reimann i regel att utgå från litterära mästerverk i sina musikdramatiska verk. År 1971 skrev han för festspelen i Schwetzingen en opera om den i den tyska romantiken omhuldade vattenanden Melusine.
Dietrich Fischer-Dieskau, som Reimann ofta samarbetade med, började så småningom energiskt bearbeta honom att skriva en opera på Shakespeares Kung Lear med en huvudroll specialdesignad för Fischer-Dieskau själv. Reimann lät sig övertalas, och hans Lear hade premiär på Bayerische Staatsoper i München 1978.
Lear kom att bli en av de få operor från 1900-talets andra hälft som etablerade sig som ett repertoarverk och har sedan premiären framförts på många håll, inte bara på tyskspråkiga scener. I Sverige fick den sin premiär 2013 i Malmö med en minnesvärd insats av Fredrik Zetterström i titelrollen. Verket kännetecknas av ett oerhört intensivt expressionistiskt tonspråk som lyssnaren knappast kan värja sig mot. Efter Lear följde ytterligare en Strindberg-opera, Spöksonaten (spelad i Stockholm av Kungliga Operan på Vasateatern år 2000), en kammaropera i kontrast till Lear.
Två gånger sökte sig Reimann till dramer av Euripides, Trojanerna 1986 och Medea 2010. Den senare – som hade premiär i Wien – blev även publikt en stor framgång med många föreställningar och repriser. En vanlig brist hos litteraturoperor är att musiken blir alltför underordnad texten och mer blir ett illustrativt ackompanjemang än drivande musikdramatiskt uttryck. Inte så hos Reimann, där musikaliskt och litterärt uttryck alltid har en perfekt balans.
År 1992 hade hans Kafka-opera Das Schloss premiär i Berlin, men som så många andra tonsättare lyckades inte heller Reimann frigöra Kafkas underbara språk musikaliskt. ”En musikaliskt avancerad förflackning av en genial roman” skrev jag litet elakt i min recension. Ett mycket starkare intryck gjorde Bernarda Albas hus, som uruppfördes år 2000 i München. Klaustrofobin i miljön och den mentala brutaliteten mellan Bernarda och hennes döttrar gavs en nästan outhärdlig förtätning.
Aribert Reimanns sista opera blev L’Invisible, en trilogie lyrique, som uruppfördes i Berlin 2017. Den bygger på tre Maeterlinck-texter kring utsatta, döda eller lidande barn. De tre enaktarna hänger tätt ihop som en enhet, och här är Reimanns musikdramatiska uttryck mer lyriskt. Men ändå finns här som i alla Reimanns verk en starkt expressionistisk underton.
Lennart Bromander