Jussi på Kulturhuset Stadsteatern, Klarascenen 

Björn Runges pjäs Jussi tar fasta på världstenorens sista levnadsår, 1960. Idén om att göra något om Jussis liv kom för flera år sedan från skådespelaren Mattias Nordkvist, som tyckte att Runge borde göra en film. Nu har det resulterat i en pjäs som inte arbetar linjärt utan hoppar mellan olika skeenden i Jussis liv.

Inledningsscenen vid sminkbordet skildrar Jussis prestationsångest vid ett gästspel på Kungliga Operan, som dessutom ska radiosändas. Han vet vad publiken förväntar sig av honom, något som han just den kvällen känner att han inte kan leverera. Han får övertalas av hustrun Anna-Lisa och operachefen Set Svanholm, som här görs av en porträttlik Jan Mybrand. 

Pjäsen handlar också om Jussis far David Björling, som turnerade med sina tre söner i USA och i Norden med Björlingkvartetten. Jussi hemsöks av sin far, som figurerar som ett ont genius i Jakob Eklunds marterade gestalt. Han dyker upp lite då och då under spelets gång. Tyvärr slår hans uppdykande sönder en scen efter paus när Jussi i ett stekhett Rom ska spela in Maskeradbalen med Georg Solti. Det slutar med att Jussi byts ut efter osämja med Solti. Då helt plötsligt förflyttas vi till en turné med Björlingkvartetten i Västervik 1926. Pappa David dör av en brusten blindtarm och lämnar sina tre söner i närmast armod. Likheterna mellan far och son är uppenbara – nästan omänskliga krav, betydande prestationsångest och stor alkoholkonsumtion. 

Jussis tilltänkta motspelare i Rom var Birgit Nilsson i Amelias parti, och hon bemödar sig att få honom att gå in i inspelningsstudion. Alla ser att Anna Takanen försöker likna La Nilsson och det fungerar gestaltningsmässigt men inte röstligt. Takanen gör flera utmejslade roller, inte minst ett skarpt porträtt av Anna-Lisas mor, Emy, som försöker förmå sin dotter att skilja sig. 

”Likheterna mellan far och son är uppenbara – nästan omänskliga krav, betydande prestationsångest och stor alkoholkonsumtion.”

Till en av de mer lyckade scenerna bidrar Jan Mybrand – med utsökt diktion – i rollen som operachefen John Forsell. Det är han som upptäcker begåvningen, den endast sjuttonårige Jussi. Forsell tar sig an honom och är den som formar den kommande världsartisten. Härifrån inleder Jussi en social klättring, inte minst i sitt äktenskap med Anna-Lisa Björling. 

Tyvärr blir Anna-Lisa i Vanna Rosenbergs gestalt alldeles för vek och återhållsam, något som jag inte tror att Jussis hustru var. Hon var nog en betydligt mer handlingskraftig kvinna. Här framkommer det dock hur stöttande hon var under makens hela karriär, vilket ledde till att hon också blev utbränd. 

Pjäsen är iscensatt som en repetition med olika fragmentariska scener som styrs från en inspelningsstudio ledd av inspicienten (Anna Takanen). En annan scen som fastnar på näthinnan är när Jussi ska sjunga i La bohème på Covent Garden inför delar av den brittiska kungafamiljen. Strax innan föreställningen ska börja drabbas han av en hjärtattack. Tillkallad läkare förbjuder honom att gå in på scenen, vilket han trotsar. Jussi hade arytmiproblem, förmaksflimmer, och hans dåraktiga beslut förkortade förmodligen hans liv då han dog ett halvår senare. 

Slutscenen utspelar sig på hans älskade lantställe Siarö ute i Roslagen, där han gärna kopplade av med att fiska gädda och hjälpa hantverkarna som byggde om sommarhuset. Trots detta fina och lugna slut är pjäsen alltför dystopisk, för nog måste det ha funnits fler glädjestunder i livet?

Premiärpubliken visade stor uppskattning, inte minst damen framför mig som suckade och ljudligt kommenterade skeendet efter paus. Speltempo och intensitet var ibland för låga. Hade handlingen tajtats till skulle vi ha sluppit en del longörer. Bitvis kändes det mer som ett redovisande av Jussis liv. Mattias Nordkvist pondusliknande Jussitolkning var på kornet, inte minst kroppsligt. Det är Nordkvist som är föreställningens nav.  

Jag tror att pjäsen hade gjort sig betydligt bättre som film, där man lättare och rappare kan växla mellan dåtid och nutid på ett helt annat sätt än på en teaterscen.  

Sören Tranberg