Werther med Den Jyske Opera på Det Kongelige Teater, Köpenhamn

Den Jyske Opera i Århus är också dansk nationalopera, vilket betyder att man varje höst och varje vår reser runt i en lång rad städer i Danmark med en ”reseopera”. Och då inte alls alltid något av de vanligaste verken i repertoaren (i Sverige hade man väl spelat Don Giovanni för jämnan) I höstas valde man J.P.E. Hartmanns H.C. Andersen-opera Ravnen och nu i vår Jules Massenets Werther.

I Werther spelar en barnkör en inte helt oväsentlig roll, men en sådan är naturligtvis omöjlig att ha med sig när operan ska framföras i många olika städer. Regissören Philipp Kochheim har därför valt en version av Werther där inte bara barnkören utan också de fem birollerna är strukna. Inget rart ”Noël!, Noël!” för barnkör som kontrast till protagonisternas frustrerade passioner alltså, inget ”Vivat Bacchus” och även Charlottes far saknas; operan reduceras till ett rent kammarspel mellan de fyra huvudpersonerna. Det går alldeles utmärkt, även om den i denna version helt bortopererade inledningsscenen kan ge viss relief åt kärleksdramatiken. Slutet förändras när ‒ som ersättning för en rar barnkör i bakgrunden ‒ Sophie förtvivlat får skrika ut ”Noël!” över Werthers lik.

”Innan föreställningen börjar ser vi Sophie leka influencer framför en videokamera.”

Senast Werther gavs i Köpenhamn, 2002, hade regissören Guy Joosten skapat en stark och rätt otäck bild av det patriarkala förtryck som pressar Charlotte. Något liknande hade inte varit möjligt i Kochheims kammarspelsversion. Men dramatiken blir ändå tät och koncentrerad. Werthers narcissism framhävs men inte för mycket, och nog är Charlotte det verkliga offret trots att det är Werther som dör.

Dramat utspelar sig i en modern miljö, scenbilden i isgrå färgskala föreställer ett vardagsrum med platt-tv och dator. Innan föreställningen börjar ser vi Sophie leka influencer framför en videokamera. Angelos Samartzis är en Werther med kraftfull men något grovkornig tenor. Han får loss stämman först i andra akten men någon lyrisk lyster lyckas han inte åstadkomma. Starkare då Marie Seidler som Charlotte med vacker mezzo och ett balanserat dramatiskt utspel. Anton Erikssons Albert saknar svärtan i rösten för att riktigt övertyga som någon farligare kontrast till Werther. I alla avseenden helt rätt är Eva Zalenga som Sophie med livfullt utspel och gnistrande lyrisk sopran.

Dirigenten Christopher Lichtenstein har haft att arbeta med fyra symfoniorkestrar. Efter symfoniorkestrarna i Århus, Ålborg och Sønderjylland hade vid den föreställning jag såg på Gamle Scene vid Kongens Nytorv turen kommit till Copenhagen Phil i Köpenhamn. Litet fyrkantigt och inte så plastiskt lät det, men den dramatiska spänningen hölls konstant vid liv.

Lennart Bromander