Den flygande holländaren på Göteborgsoperan

Sittande på främre parkett på Göteborgsoperan dras jag obönhörligen in i dramat om den irrande holländaren. Havet fullkomligt piskar på med stormkaskader i form av en bakgrundsfilm. Spelplatsen är en oljeplattform ute i Nordsjön. På denna homosociala arbetsplats är männen iförda blå galonställ, och Styrmannen (Daniel Ralphsson) har en uppblåsbar sexdocka. Ett substitut för hemlängtan? Herrkören har drag av Kenfiguren i Barbievärlden – alla är lite tvålfagra. Körens många insatser görs med både spets och en mycket homogen klang. 

Vart sjunde år får den irrande holländaren ankra och gå iland, och han har ett dygn på sig att träffa en kvinna som kan vara honom trogen in i döden. Den flygande holländaren gör entré genom en stor cirkel som slungar ut honom på oljeriggen. Scenografen David Hohmann tar vara på Göteborgsoperans suveräna scenteknik med ljud- och sömlösa scenskiften inför öppen ridå. 

När Holländaren väl gått i land och träffat Daland förstår han att denne har en dotter, Senta. Här är det guld, diamanter och elfenben han erbjuder för att få äkta henne. Den sydafrikanske regissören Alessandro Talevi arbetar ibland med små subtila medel och i andra scener med övertydlighet. Holländarens stöldgods är tecken på både utsugning och kolonialism. 

I Dalands hemmiljö landar vi i den rosa Barbievärlden, där kvinnorna är plastiga dockor som konsumerar och konsumeras. Både Katarina Giotas (Mary) och damkören gör profilerade miniporträtt i det rosa Barbieskåpet. Holländaren och männen å sin sida står för miljöexploateringen. Det är Talevis ingång till verket. Det som saknas i hans regi är en mer psykologisk djupverkan som jag sett i andra Holländaruppsättningar. Här blir det mer av en konceptuell tolkning. 

I Göteborg ger man för första gången i Sverige verket utan paus, vilket förstärker intensiteten i spelet. Det bildar en kongenial helhet. Den ryskfödda dirigenten Alevtina Ioffe, som tidigare dirigerat Brudköpet i Göteborg, ligger på och piskar fram ett orkesterspel som hela tiden flödar och driver spelet framåt. Sällan har jag hört Göteborgsoperans orkester spela med en sådan briljans och täthet. 

”Varför Musikradion inte spelade in premiären eller någon senare föreställning är för mig en gåta.”

Och det är möjligt när man har sångare som har röstresurser som är kraftfulla och distinkta. Åsa Jägers Senta, iförd liksom sin fästman Erik i smaragdgröna kläder (designade av Pascal Seibicke), är de två personer som vägrar inordna sig i den sexualiserande och miljöförstörande världen. Detta är Jägers svenska genombrott. Hennes stora röst är egaliserad i alla lägen och attackerna på höjdtonerna går igenom orkestern som en svetslåga. Hon slog igenom i tyska Coburg med att sjunga Brünnhilde i Valkyrian och Siegfried, vilket redan då väckte internationell genklang. Nu i maj ska hon sjunga Brünnhilde i Valkyrian med Kent Nagano i Elbphilharmonie i Hamburg och vid Dresdner Musikfestspiele. Det kan bli hennes riktigt stora genombrott. Åsa Jäger är en dramatisk Wagnersopran av högsta karat, och en Isolde borde ligga inom en snar framtid.

Den amerikanske basbarytonen Craig Colclough matchar Jäger på ett alldeles lysande sätt. Ta bara inledningen av deras duett, där han inleder i svagaste pianissimo för att sedan svälla i barytonalt välljud. Han gör en plågad tolkning av den evigt irrande legenden Ahasverus, den vandrande juden, som aldrig finner ro. 

Kjetil Støa gör den olycklige Erik med fin tenoral klang. Även det ett genombrott, måste man säga. Nu borde några andra Wagnerroller ligga inom möjligheternas gräns, som Walther von Stolzing i Mästersångarna i Nürnberg samt titelrollerna i Lohengrin och Parsifal.

Göteborgsoperans Mats Almgren är en erfaren Wagnersångare och även han står på en solid vokal grund. Hans akilleshäl är ett gutturalt sångsätt med orena vokaler, vilket gör att man tyvärr inte hör mycket av den tyska texten. Den lyckades de övriga solisterna få fram på exemplariskt vis. 

Varför Musikradion inte spelade in premiären eller någon senare föreställning är för mig en gåta. De måste ha känt till vilka förväntningar som låg på Åsa Jäger inför hennes stora svenska debut. Det hade varit fantastiskt om uppsättningen nått betydligt fler lyssnare än de som har möjligheten att ta sig till Packhuskajen.