Barytonen Stefan Axelsson har avlidit 70 år gammal. Han var bland annat utbildad i solosångsklassen vid Musikhögskolan i Stockholm med Lilian Gentele som lärare och gjorde sig därefter känd som en enormt mångsidig och flitig baryton på flera olika svenska scener.
På Folkoperan debuterade han som Papageno i Claes Fellboms uppsättning av Trollflöjten 1986, och han blev den scenen trogen ända fram till 2013, då han gjorde Talaren i samma verk men då i regi av Richard Turpin. Hans prestation där fick SvD:s recensent att utbrista ”den baryton som stjäl alla scener är Stefan Axelsson som Talaren, en Charlie Rivel-liknande djurclown med fantastisk diktion”. Där emellan gjorde han huvudroller i Werles Lionardo, Hoffmanns äventyr, Simson och Delila, Läderlappen, Kärleken till de tre apelsinerna, Börtz’ Marie Antoinette, Figaros bröllop, La traviata, Sven-David Sandströms Jeppe, Rhenguldet, Tosca, Gounods Romeo och Julia, Rigoletto, Anders Nilssons Zarah samt Friskytten. Titelroller blev det i Barberaren i Sevilla och Don Giovanni.
Han medverkade också i den fria gruppen Operaligan, där han gjorde roller som baron Puck i Storhertiginnan av Gerolstein och Falke i Läderlappen. Och som det inte var nog åkte han nästan varje sommar mellan åren 1983 till 2004 ner till Ystadoperan och sjöng bärande roller.
Var man än såg opera fick man uppleva hans välbehandlade lyriska baryton och skarpt utmejslade scenporträtt.
Bakom scenen var han kollegial, lättsam men en hårt arbetande och mycket lojal artist. En tid var han sambo med tenoren Bengt Gustafsson och de sjöng ofta emot varandra på Folkoperan och Ystadoperan. Det är djupt tragiskt att de båda samt sopranen Margareta Ridderstedt inom kort tid har gått bort, samtliga runt 70 år. De utgjorde grundpelarna för Folkoperan under hela 1980- och 90-talen. Men deras idealism fortsätter att inspirera oss som är kvar.
Göran Gademan
Så här minns Richard Bark, konstnärlig ledare och regissör vid Ystadoperan, Stefan Axelsson:
Stefan Axelsson var en baryton av det slag man i dag inte ofta får se på scenen, en ”kavaljersbaryton”, med en personlig klang, en klarhet och en textning där varje ord gick fram, därtill med en scenisk utstrålning, ett livfullt agerande, en komisk spets och en höjd som kunde göra vilken tenor som helst avundsjuk. Stefan var en av stöttepelarna vid Ystadoperan och var med om att bygga upp dess profil och renommé. Som regissör var det för mig en fröjd att få arbeta med den uppfinningsrike sångaren.
Sin första roll på Ystadoperan gjorde Stefan redan 1983 i Hindemiths opera Nusch-Nuschi som en berusad och skräckslagen fältherre. I Leoncavallos La bohème gav han som Rodolphe uttryck åt en isande fasa då han tycker sig höra döden klappa på hans port. En bedrift var hans tolkning av Kovaljov i Sjostakovitj Näsan, alltså den person som en morgon vaknar upp utan näsa och hamnar i de mest absurda och komiska situationer, hela tiden med varje ton inprickad i detta ursvåra parti.
Därefter bel canto-rollen som fader Miller i Verdis opera Luisa Miller, där Lena Nordin som dottern Luisa fick sitt dundrande genombrott. Oförglömlig är Stefans gestaltning av en av Verdis mest känsloladdade barytonarior, där han förstår att dottern är i livsfara och tar upp en liten nallebjörn (!) som Luisa tappat på golvet och liksom ovetande om den får brista ut i både faderskärlek och kamplust. Nallebjörnen i famnen gav ytterligare en dimension åt scenen – så typiskt för Stefan Axelsson.
I Puccinis Svalan gjorde Stefan rollen som kurtisanen Magdas ”beskyddare” Rambaldo, innan det blev dags för Rossinis Resan till Reims. Här gjorde han både doktor Trombonok och Don Profondo i en och samma person, där hans ”relationsaria” på blädderblock och med tuschpenna blev en höjdpunkt. I Cileas Adriana Lecouvreur spelade han den hopplöst förälskade inspicienten Michonnet med stor pregnans och ömhet. I Mascagnis Maskerna var han den bombastiske och skrytsamme Kaptenen, som i slutscenen förvandlas till en liten vettskrämd mus.
När vi uppförde Puccinis Edgar – detta aparta mästerverk – i Lunds stadshall fick Stefan göra rivalen Frank, medan han i uppsättningen av Puccinis Tosca på Citadellet i Landskrona gjorde både den lätt komiske Sakristanen och den diaboliske Spoletta, ett förvandlingsnummer av rang, där det tydligt framgick att det är Spoletta som med sin pistol skjuter Tosca.
Sista gången vi fick se Stefan på scenen var vid Ystadoperans 40-årsjubileum (2018) i en operakonsert som sig bör på Ystads teater. Här gjorde Stefan ett bejublat inhopp med Papagenos ”hängningsaria” ur Trollflöjten – med allt det vi lärt oss älska hos denne sångare och scenartist. Vi sörjer och saknar en stor konstnär och en god vän.