Frun sitter och bläddrar i gamla skvallertidningar och tänker tillbaka på den tid då hon hade en kort anställning på en veckotidningsredaktion. Tänk så roligt det var då, när folk blev kända för att de hade gjort något vettigt – till exempel bli operasångare. I Sverige blir man bara känd om man är med i Hänt i Veckan, suckade en gång hovsångerskan MariAnne Häggander. Men hur ska man komma med där när de inte längre intresserar sig för sådant, tänker Frun. En annan operasångare, Marianne Eklöf, påpekade att hon, trots att hon gjort stora roller på Kungliga Operan i tjugo år, inte blev igenkänd på stan förrän hon varit med i ETT dokusåpaprogram i TV4 tillsammans med sin son Edvin Törnblom.
Och ännu roligare är det ju att skvallra litet kring par inom operavärlden. De har ju funnits i alla tider, inte minst operasångare som är gifta med varandra. På 1800-talet kunde det vara enda chansen för en kvinna att fortsätta sjunga opera, att gifta sig med en operasångare. För gifte man sig med en man med borgerlig bakgrund var det bara att säga tack och adjö till operascenen. Internationellt har det funnits många kända operapar, kanske för att det på kontinenten funnits en annan typ av kulturintresse än här. Tänk bara på Christa Ludwig och Walter Berry, eller det ”oäkta paret” José Carreras och Katia Ricciarelli fram till Angela Gheorghiu och Roberto Alagna.
Inget av de sångaräktenskapen höll, men här i Sverige är man kanske litet mer uthållig och slitstark. Två hovsångarpar har funnits på Kungliga Operan: Einar Beyron och Brita Hertzberg (där kan man tala om ett veckotidningspar!) samt Birgit Nordin och Jerker Arvidson. Ett känt par på Stora Teatern i Göteborg var Rut Jacobson och Per Stokholm. Alla de paren levde ihop tills döden skilde dem åt. På den tiden kunde man se operasångare som soffgäster i Halvsju eller Hylands hörna, och nog fick vi läsa om dem i veckotidningarna! Frun tänker att även om man inte behöver ägna sig åt elakt skilsmässoskvaller, vore det väl trevligt med ett litet hemma hos-reportage? Särskilt som det finns så många fina par bland våra operasångare i dag.
”Nuförtiden brukar man ofta behålla sitt respektive efternamn, vilket gör det svårare för en skvallertant att hålla koll.”
Som den gamla veckotidningstant Frun är, så har hon nog koll även i dag. På Kgl. Operan finns till exempel just nu ett gift par i solistensemblen, sopranen Sigrid Bøe och bassångaren Erik Rosenius. Men uppräkningen kan göras oändlig: tänk på stjärnsopranen Malin Byström och buffabasen Markus Schwartz till exempel. Eller mezzosopranen Emma Sventelius och barytonen Hannes Öberg. Nuförtiden brukar man ofta behålla sitt respektive efternamn, vilket gör det svårare för en skvallertant att hålla koll. Men mezzon Erika Andersson tog sin bas-make John Sax’ efternamn, vilket gör att de i operakretsar ibland kallas ”Saxarna”.
Fast ibland kan det bli krångligt: är det någon som minns en ung sopran vid namn Elin Carlsson, som bland annat gjorde Zerlina i Don Giovanni och Christa i Fallet Makropulos? Inte? Men om Frun säger Elin Rombo, tror hon nog att hela läsekretsen skiner upp. Elin var en tid gift med tenoren Karl Rombo, som sedermera blev läkare. Nu är de skilda och har varsin ny partner. Men inte kan man byta namn då, när man blivit känd som hovsångaren Elin Rombo? Det förstår Frun fuller väl.
Men det finns ju andra ”heta” par där till exempel den ena är sångare medan den andre är dirigent. Tänk på stjärnmezzon Marilyn Horne, som först var gift med dirigenten Henry Lewis, som hon gjorde många inspelningar tillsammans med, och sedan med bassångaren Nicola Zaccaria, som många känner igen från åtskilliga Callasinspelningar.
I Sverige är nog det strävsammaste paret av den sorten Mika och Agneta Eichenholz. Ack, så många Trettondagskonserter i Stockholms konserthus som Frun har njutit av att die Eichenholz har anförts av sin make i tjusiga operettnummer och mycket annat. Nuförtiden borde väl det omvända hända, tänker Frun, en kvinnlig dirigent och en manlig sångare? Jo, Frun har faktiskt span på ett tjusigt par i musikvärlden: norska stjärndirigenten Cathrine Winnes och tenoren i operakören Jon Nilsson.
Apropå det så borde väl samkönade sångaräktenskap bli allt vanligare, tänker Frun, men kommer bara på ett enda på rak arm: tenorerna Leif Aruhn-Solén och Mathias Hedegaard, boende sedan många år i Malmö. Fantastiskt nog har de haft framgångar inom exakt samma röstfack – ingen avundsjuka där inte, utan det kan nog vara praktiskt om den ene blir sjuk inför till exempel en Matteuspassion så kanske den andre kan hoppa in. Förutsatt att han inte befinner sig på ett engagemang på andra sidan jordklotet.
Efter denna genomgång känner sig Frun litet bättre till mods när hon fått skvallra av sig litet. Hoppas att ingen har tagit illa upp – hon tycker helt enkelt att dessa har förtjänat litet mer uppmärksamhet och det är väl aldrig fel när kärleken till såväl operakonsten som till varandra kan riktas ut över orkesterdiket och nå publiken. All you need is love!