Tenoren Allan Clayton

Panikattacker och psykisk ohälsa – den brittiske stjärntenoren Allan Clayton har gjort sig känd för att säga som det är. Men så förgyller han också operascener som Glyndebourne, Royal Opera House Covent Garden i London och Metropolitan Opera i New York med sällsynt mänskliga rolltolkningar av Peter Grimes, Hamlet och Händels Jephtha. 

Allan Clayton har en ledig dag från repetitionerna av Händeloratoriet Jephtha i regissören Oliver Mears och dirigenten Laurence Cummings uppsättning. Stora delar av ensemblen på Royal Opera House har legat däckade i något slags covidvariant de senaste veckorna – så också Clayton. 

– Jag tror att jag blev smittad av kören eller dansarna, säger han medan han bär runt på sin dator i huset i Sussex i jakt på bästa täckning. Jag noterar vitkalkade väggar och tjusiga, mörka bjälkar i taket bakom honom, sådana som hade gjort deltagarna i tv-programmet Escape to the country gröna av avund. Till slut landar han i ljuset i en soffa vid ett fönster, med laptopen på magen. 

Minst ett extra solistuppdrag har han också hastigt och lustigt fått ställa in under sjukperioden – bland annat skulle han ha sjungit Benjamin Brittens Serenade för tenor, horn och stråkar på Brittens hemmascen Snape Maltings, på dagen 80 år efter uruppförandet av verket. Det var egentligen då denna intervju skulle ha blivit av. Han ber innerligt om ursäkt för detta. Som en annan journalist skriver: Allan Clayton är en sångare som tar det brittiska självföraktet till olympiska nivåer. 

Men här ryms också mycket humor. Claytons alias på X, tidigare Twitter, är ”@fatboyclayton” – ungefär ”Tjockisclayton” (med underrubriken ”Will dance for EU passport”). Han brukade vara väldigt aktiv på Twitter. Faktum är att för tio år sedan såg jag honom gå upp på scen och sjunga bokstavligt talat sekunden efter att han tryckt på tweetknappen. Han måste ha stått med mobilen precis bakom ridån. Bara för att sedan gå in och leverera en perfekt version av Serenade. 

”Claytons alias på Twitter, är ”@fatboyclayton” – ungefär ”Tjockisclayton” (med underrubriken ”Will dance for EU passport”)”

Det finns få som gör Serenades fallande treklanger i Pastoralsatsen så ljust, klart och fylligt, med bara en hint av vibrato, som Clayton. Man kan lyssna på inspelningen med Aldeburgh Strings och hornisten Richard Watkins från 2016 för att få en känsla för stämningen han skapar med rösten. Det är som att han är född att sjunga just Britten. Och även om han själv inte ser det som att hans röst tillhör något speciellt fack så finns det en tenorroll som sticker ut på hans cv: Peter Grimes, som han nu har sjungit på Royal Opera House, The Met, i Paris, Madrid och nästa år på Teatro dell’Opera i Rom. 

– Det är rollen jag alltid drömt om, säger han. 

Det finns en sårbarhet hos Brittens manliga tenorroller. En sårbarhet som har flera lager.

– Precis så! Och det har nog att göra med att Britten kände Peter Pears röst inifrån och ut. 

Han tillägger att det finns barytoner som önskar att Britten hade varit kär i en baryton i stället.  

En speciell komponent i Brittens livskamrat Peter Pears artisteri var att han lät som allra bäst runt tonen Ess. Följaktligen skrev Britten många av sångerna tillägnade Pears just runt denna ton, till vissa tenorers förtret.

Hur har du det med Ess:et?

– Esset är helt ok, säger Clayton. Det är E:et som är ”the killer” för mig. 

Man kan tänka sig att detta är lite av ett problem i Peter Grimes eftersom ”Now the Great Bear and Pleiades”, det stora solonumret, cirkulerar kring just detta E. 

Så varje gång du ska sjunga ”Now the Great Bear” tänker du: ”Crap!”?

– Ja, exakt! Man har verkligen pressen på sig. Allt tystnar på scenen. Repliken innan är till och med ”Everybody’s very quiet”. I Londonuppsättningen fick jag sjunga den medan jag tittade ut genom ett fönster, med ryggen mot publiken. Det var jättebra. 

Måhända är Allan Clayton själv känslig på liknande sätt som sina utsatta rollfigurer Peter Grimes och Hamlet i Brett Deans opera med samma namn. Nerverna verkar ligga utanpå. 

– Jag fick en panikattack på scenen i en Così fan tutte-uppsättning i New York, berättar han. Jag ville bara lämna scenen men jag tog mig igenom det. 

Tidigare har han berättat att repetitionerna inför Hamlet i Glyndebourne 2017 var tuffa. Dessutom mådde han själv inte så bra vid den tiden.  

Hur mår du nu? 

– Det är fortfarande upp och ner. Jag är 42 år och har väl en medelålderskris. Det känns helt enkelt som att det inte finns så mycket tid kvar som tidigare.  

Vad gör du när du mår dåligt? 

– Troligen dricker jag för mycket. Det är en dålig vana, men jag är britt och efter föreställningarna kan det kännas ensamt och då går vi på puben. Tidigare satt jag också och ”doomscrollade” på Twitter och det var inte hälsosamt. Det är en anledning till att jag slutade med Twitter tidigare i år. En annan var att en journalist sa till mig att sluta tjata om Brexit – att gjort är gjort. Men Brexit tar ju aldrig slut. Det är så mycket lättare för internationella operahus att inte anställa brittiska sångare nu. 

Även om Claytons stämband delar fysiska likheter med Peter Pears är han egentligen ingen ny Pears-sångare, snarare har han jämförts med annan legendarisk Peter Grimes-uttolkare: Jon Vickers. Båda med lika delar lyrik och dramatik i stämman. 

Den dramatiska oräddheten har fört Clayton till sin andra paradroll: Hamlet. Vid urpremiären 2017 imponerade Clayton på många med såväl sin röst som sitt fysiska, genomsvettiga utspel. En roll han blev prisbelönt för och som blev hans stora genombrott. I föreställningen är han nästan oavbrutet i rörelse, rastlös som en tonåring. När verket nu sätts upp igen händer det att regissörer påpekar att ”i den här takten står det faktiskt att du gör en bakåtkullerbytta”. 

– Men jag är sex år äldre och sex år tjockare! Jag kan inte göra bakåtkullerbyttor numera. När jag gör Hamlet igen så får det bli på ett annat sätt. Rastlösheten sitter mer på insidan. 

Finns det likheter mellan Peter Grimes och Hamlet och din nya roll som Jephtha? 

Allan Clayton funderar i soffan. Det spretiga håret står nu åt alla håll. Det gör också det egna skägget som i föreställningen förstärks med ett rejält lösskägg av gammaltestamentliga mått. 

– Jephtha är också en outsider, säger han. Men den här rollen har varit lite av en kamp för mig, för han är också en ledare och en tyrann och inte en underdog. Och jag brukar vilja göra mina rollfigurer mer lika mig själv. 

Hanna Höglund