Rucklarens väg i Berwaldhallen

Igor Stravinskijs enda opera, Rucklarens väg, lär vara en av de mest framförda operorna av kompositörer verksamma senare än Puccini. Stravinskij fick idén efter att ha sett en utställning av William Hogarths berömda kopparstickserie A Rake’s Progress från 1735, åtta tablåer som genom Tom Rakewell kritiserar storstadens frestelser, vilka leder honom till fängelse och galenskap. Hogarths detaljerade kopparstick har inspirerat till både balett, filmer och konstverk.

Musikaliskt är den intressant på flera vis. Här finns lätt skruvade citat från barockoperor som Monteverdis L’Orfeo och inte minst Mozarts Don Giovanni, där de båda operornas slutscener – Don Giovanni mot helvetet, Tom Rakewell som drar kort med Nick Shadow – har flera likheter. Shadow är en storstadens Mefisto och i W. H. Audens och Chester Kallmans välskrivna libretto ställs det pastorala landskapet mot stadens tegel.

Barbara Hannigan, som gästade Berwaldhallen med verket ‒ tyvärr med endast en föreställning ‒ gav i regissören Josie Daxters halvsceniska iscensättning ett fullödigt framförande. Handlingen förlades till nutid; här lämnar Tom Anne Trulove och hennes far Trulove i en stillsam förort (utan gängkriminalitet) för stadens betong och löfte från Nick Shadow att bli både välbeställd och framgångsrik.

Daxter regisserar kropparna lika mycket som rösterna (hon har samarbetat med Jacques Lecoq-lärjungar som Simon McBurney och dennes Theatre Complicité och den italienske regissören Romeo Castellucci). Hennes uppsättning tar historien på allvar, vilket nog Ingmar Bergman var den förste att göra med sin av Stravinskij uppskattade iscensättning på Kungliga Operan 1961. 

Men i Berwaldhallen ryms också lekfullheten, som när den maskin Rakewell drömmer fram här blir Hannigan själv som cykelmatbud iförd ful, fyrkantig ryggsäck, regnponcho och hjälm. Innan sinnessjukhuset väntar har Tom alltså hamnat bland de lägsta av gigarbetare. Eller Baba turken, här alls inte någon skäggig dam, utan en egotrippad TikTok-stjärna iklädd en skräckrosa kreation. Daxter ser även till att kören får regi, något som sällan är självklart på svenska scener.

Vitalt och med stor övertygelse gestaltar den relativt unga ensemblen sina roller. De är alla i början av sina karriärer och har Equilibrium Young Artists gemensamt, Hannigans mentorskapsinitiativ. Tamara Bounazous karaktärsfyllda sopran som Anne möter Elgan Llŷr Thomas snygga och kraftfulla tenor som Tom. De är väl samsjungna och likaså är Douglas Williams (Nick Shadow) basbaryton lagom förförisk utan att avslöja en Mefistos mer svarta register. Far Trulove (Tristan Hambleton) har en mjuk basbaryton, så pass skör att han får agera falsettsjungande transvestit på bordellmamma Gooses inrättning. Robin Bailey som Sellem och Maggie Reneé som Baba gör även de goda insatser. Och naturligtvis också Radiokören och Svenska Kammarorkestern under Barbara Hannigans exemplariska ledning: vackert, samlat och precist.

Claes Wahlin