Turandot på Malmö Opera 

Senast Giacomo Puccinis Turandot spelades vid Öresund – på Köpenhamnsoperan 2019 – var den schweiziske regissören Lorenzo Fioroni djärv nog att göra som Toscanini vid urpremiären 1926, det vill säga låta dirigenten lägga ner taktpinnen efter Liùs död just där Puccini la ner pennan och dog. Musiken fick ebba ut, Calaf flyr förkrossad fältet, medan Turandot sjunker ihop, och ridån går ner. Det var ett starkt och övertygande slut på en i övrigt mindre lyckad föreställning. 

I Sofia Adrian Jupithers nya uppsättning i Malmö (tidigare i Helsingfors i januari 2023) är förhållandet tvärtom. Man nyttjar det vanliga, både psykologiskt, musikaliskt och dramatiskt otillfredsställande Alfano-slutet, men dessförinnan är det en riktigt bra föreställning.

Scenografen Erlend Birkeland har skapat en scen dominerad av gradänger, som omsluter ett podium för Turandot och inramad av två körsbärsträd modell större. Kläderna är allmänt ostasiatiska och man har undvikit excesser i kitschig Kinaprakt. Det ageras stramt och naturligt, och även om kören inte har optimal fyllighet i klangen, så sjungs det med god skärpa och precision. 

Orkestern leds av Daniel Carter, australiensk dirigent verksam vid många scener i Tyskland. Det är dramatisk schwung i orkesterspelet, och Carter lägger också vikt vid de mer lyriska avsnitt som även finns i den mestadels så färgrika orkesterstämman.

Till titelrollen har man hämtat en fransk sopran, Anne Derouard, som intonerar sin ”In questa reggia” med väl avpassad iskyla. Och just den kyliga sidan av den vokala färgpaletten är den som dominerar i hennes röst; Derouard är en högst kompetent Turandot.

Som hennes motpol tjänar den hängivna slavinnan Liù, och även hon görs av en fransk sångare, Solen Mainguené. Det är ett parti för en röst som både ska vara varm och innerlig men ändå med åtskillig expansionskraft i den gripande dödsscenen. Mainguené har i mina öron en litet för kylig klang i sin sopran för att vara en idealisk Liù, men hon övertygar i sin gestaltning av Liùs nästan övernaturliga hängivenhet och själsstyrka.

Föreställningens stora stjärna är Daniel Johansson som Calaf. Han är ju inne i en stor internationell karriär i framför allt tyska partier, inte minst i operor av Wagner och Schreker, och hans tenor har inget av den mediterrana timbre som vi är vana att höra hos en Calaf. Det visar sig vara mycket uppfriskande som omväxling. Johanssons så lödiga, täta klang känns som den idiomatiska för rollens orubbliga envishet, och att hans ”Nessun dorma” möts av stort publikjubel är helt berättigat.

I Timurs begränsade parti har man importerat en italiensk bas, Mariano Buccino. Det finns inget att anmärka mot hans insats, men man undrar varför man inte kunde ha givit den rollen åt en svensk sångare, till exempel den alltid så förträfflige Henning von Schulman, som nu bara har de små inpassen som en mandarin på sin lott. Jonah Spungin, Per Lindström och Conny Thimander som Ping, Pang och Pong gör vad de kan av den långa inledningsscenen till andra akten, men den är och förblir en longör.

Lennart Bromander