Elektra på Royal Opera House, London

Senast jag såg Richard Strauss Elektra på Royal Opera House Covent Garden var för drygt trettio år sedan. Götz Friedrich regisserade, Eva Marton sjöng titelrollen, Klytaimnestra gjordes av Marjana Lipovšek och Georg Solti dirigerade. Scenen täcktes av en semitransparent, konkav vägg, utförd som i korrugerad plåt bakom vilken man kunde ana palatsets invånare. När väl Orestes kommit hem och morden utförts pressades betydande mängder blod ut genom väggen.

Det var en storartad produktion, sceniskt suggestiv, på högsta vokala nivå och med Soltis mjuka, sammanhållna ledning av orkestern. Det är få uppsättningar som har etsats in i mitt minne som den. Nu är det andra tider.

Nina Stemme sjöng i London premiären i nyuppsättningen men tvingades ställa in de närmaste två föreställningarna. Hon ersattes av den litauiska sopranen Ausrine Stundyte, som på kort tid har gjort sig ett namn i det dramatiska sopranfacket. Bitvis var hennes röst imponerande, främst i forte där den var välriktad. I övrigt dessvärre ojämn, en smula raspig och rent av vek vid enstaka tillfällen. Säkrare var Karita Mattila som Klytaimnestra. Hennes sopran må inte vara fullt lika stark som förr, men sceniskt är hon som klippt och skuren för rollen. En fin insats gjorde också Łukasz Goliński som Orestes, en säker baryton med god bärkraft. Sara Jakubiaks Chrysothemis var den främsta, hennes varma och täta sopran fyllde hennes roll som den längtande hemmafru hon är.

Den stora behållningen var Antonio Pappanos ledning av Royal Operas orkester. Här togs partiturets piani och pianissimi tillvara med sällsynt konsekvens och klangen var mjuk och sammanhållen utan att förlora i dramatisk nerv.

Detta var Pappanos avskedsproduktion från Royal Opera. Han har i samma hus gjort flera Straussuppsättningar med just Christof Loy som regissör. Iscensättningen denna gång är en besvikelse. Loy vill se dramat som en familjehistoria där kärleksbristen är en förklaring till skeendet hos huvudpersonerna. Samtidigt är scenen förlagd till förra sekelskiftets Wien, ett pampigt palats längs Ringstrasse, där Elektra tycks bo i källaren tillsammans med husorna.

Strauss och Hofmannsthals inspiration av Freuds och Breuers teori kring kvinnlig hysteri, där Elektras beteende alltså är en konsekvens av ett traumatiskt minne, stämmer visserligen inte riktigt med Hofmannsthals text (Elektra minns allt, hela tiden), men det betyder inte att Loys alternativ säger något nytt eller intressant. 

Loys iscensättning blir inte bara paradoxal när Strauss samtid läses genom en mer modern syn på kärlekens primat i familjen. Men framför allt, tyvärr, är uppsättningen helt enkelt tråkig. Den sceniska nerven saknas. Om Götz Friedrichs från 1990 var en milstolpe så är denna ett stolpskott.

Claes Wahlin