Barberaren i Sevilla på Kungliga Operan

Redan under uvertyren överraskar Operans nyuppsättning av Barberaren i Sevilla och väcker blandade känslor. Inför öppen ridå möts vi av en helt tom scen. Först i slutet av uvertyren dyker ett enkelt kubliknande hus fram. Detta hus kommer med det nakna scengolvet och sufflörluckans tak vara föreställningens enda spelplats. För att vara en buffaopera är Julia Przedmojskas scenografi synnerligen asketisk och kan till en början vara en besvikelse men vinner under spelets gång i uttryckskraft.

Eftersom man slipper påfrestande åthävor och ingenting distraherar på scenen kan man numera för ovanligheten skull helt ägna sin uppmärksamhet åt den så välbekanta uvertyren. Dirigenten Vincenzo Milletarì tar fram nyanser och detaljer, framhäver ackompanjemangsfigurer på ett sätt som man visserligen kan ha olika uppfattningar om, men visar på en tydlig vilja och hållning till musiken. Kanske behöver Milletarì och Hovkapellet några föreställningar till för att helt olja in den formel 1-motor som Rossinis Barberar-musik, enligt maestro Milletarì är. Men redan nu fungerar motorn väl; det accelereras och bromsas, det brummar och spinner i detta Rossini-rally så det står härliga till. Milletarì har haft Riccardo Muti och Pier Giorgio Morandi som läromästare och lärt sig vikten av den konturskarpa strukturen i bel canto-stilen – det som ofta såsas bort i trög legatoromantik.

Uppsättningen säger sig återknyta till operabuffans ursprungliga intrigformel från commedia dell’arte och dess formspråk. I en givande artikel av Torbjörn Eriksson i programhäfte får vi veta en hel del om buffans utveckling ur denna folkliga teaterform. Förutom Lena Lindgrens strama svartvita commediakostymer ser jag inte mycket av commedia dell’arte i uppsättningen. 

Linus Fellboms regi tar inte fasta på commedians uttalade fysiska formspråk utan är snarare återhållet och statiskt. Även här behövs ett par inkörningar för att den sceniska aktionen helt ska sammanfalla med musiken och nå sin fulla komiska effekt. I gengäld tackar jag Fellbom för att han har befriat oss från konventionella och utnötta gags och schablonmässiga farskrumbukter. Föreställningen växer i stället fram till en verkningsfull antibuffa. 

Och sångarna fyller övertygande detta delvis ovanliga koncept. Här ska först som sist sägas: Luthando Qaves Figaro bör inte missas av någon! Jag kan inte påminna mig när jag senast upplevde en sådan, både sånglig och scenisk, elektrifierande utstrålning från Stockholmsoperans scen. Faktotumarian levereras helt stillastående på den vitmålade sufflörluckan och Qaves närvaro ger en energi och lyskraft som påtagligt påverkar den övriga ensemblen. Han har total kontroll över partiet – aldrig har man väl hört en baryton med en sådan hjältetenoralt glänsande höjd.  

Mycket övertygande är också Konu Kim som greve Almaviva. Estniskan Dara Savinovas generösa mezzo är bomull och godis för örat, vilket inte hindrar att hennes Rosina – som hon tillstår i sin cavatina – snabbt kan förvandlas till en huggorm. Det är en Rosina som vet vad hon vill och den stackars stressade doktor Bartolo har aldrig någon chans. Ingen hjälp har han heller av don Basilio och hans standardrecept: förtalet. John Erik Eleby och Kristian Flor, bägge med klangfulla basar, utvecklar en imponerande ekvilibristik i det tungvrickande Rossiniparlandot. Therese Badman Stenius som hushållerskan Berta får mycket välförtjänta applåder efter sin ”aria di sortita”.

Kungliga Operans Rossiniföreställningar har under de senaste decennierna inte givit anledning till alltför högt ställda förväntningar. Under den mer än halvsekellånga Rossinirenässansen har de flesta av världens operascener – även i viss mån på andra svenska scener – presenterat många alster ur tonsättarens rika produktion.

I Stockholm har operaledningar kommit och gått, men en sak har de alla varit rörande eniga om: av Rossinis 37 operor är det endast Barberaren i Sevilla och Askungen som tydligen är värda att spelas på vår svenska nationalscen – och då i ganska konventionella uppsättningar.

Med detta självständiga och annorlunda ställningstagande i den svåraste av alla operagenrer, den konventionella operabuffan, har man på Stockholmsoperan i viss mån revanscherat sig. Och för guds, Rossinis och din egen skull – missa inte Luthando Qaves Figaro!

Erik Graune