Don Giovanni på Kungliga Operan 

Operachefen Michael Cavanaghs version av Mozarts Don Giovanni utspelar sig i en dystopisk framtid där huvudpersonen lever enligt djungelns lag och där mänskligheten är splittrad av konflikter och armod. Redan under uvertyren ser vi i Nils Fridéns film utbombade samhällen i form av drönarbilder som vi har sett från Gazaremsan. Cavanagh vill få in civilisationskritik och varna publiken för en katastrof där destruktiva drifter inte tar hänsyn till de goda. 

Regimässigt har Mårten Forslund fått den otacksamma uppgiften att ro i hamn konceptet eftersom Cavanagh är långtidssjukskriven. Anarki råder när den rullstolsbundne Kommendören mördas. Det är Lennart Forséns enda sceniska insats, eftersom vi i kyrkogårdsscenen och under supén bara får höra hans röst förstärkt genom högtalarna. 

Don Giovanni ser ut som en hippie med pälsmantel och blir i Jeremy Carpenters tolkning alldeles för indifferent. Don Giovannis drivkrafter kommer aldrig fram i den undermåliga personinstruktionen. Att han är adelsman och tillhör en annan samhällsklass framgår inte heller. Ola Eliassons Leporello har mer karaktär, även om man ibland saknar ett visst vokalt djup som rollen kräver. Både Eliasson och Carpenter gjorde Don Giovanni i Operans förra uppsättning, signerad Ole Anders Tandberg. Det blir en för liten vokal kontrast mellan dessa barytoner. Masetto är ett levande porträtt och Helgi Reynisson har en fin kärna i sin personliga baryton. Tillsammans med Vivianne Holmbergs Zerlina står han för en av de få vokala överraskningarna.

Nicole Cabell gestaltar en temperamentsfull Donna Anna, medan den lettiske tenoren Mihails Čuļpajevs trycker på alldeles för mycket i ”Dalla sua pace”, som om han ämnade sjunga Idomeneo. Hans andra aria ”Il mio tesoro” ströks här och ersattes av den sällan spelade duetten mellan Zerlina och Leporello ”Per queste tue manine”, där hon binder fast honom i en rullstol och med eltortyr hämnas på honom eftersom han bytt identitet med Don Giovanni. Jag påminner mig om att duetten med i en Peter Sellars-uppsättning som utspelade sig på en hamburgerrestaurang. 

I programhäftet står det tyvärr inte en rad om Mozarts musik eller vilken version man spelar. Det är Wienversionen och då sjunger Donna Elvira sin stora aria ”Mi tradì quell’alma ingrata”. Det gjorde Johanna Rudström med glöd även om dirigenten Nil Venditti initialt valde ett alldeles för snabbt tempo. Den unga italiensk-turkiska Venditti fick på premiären inte fram den optimala balansen mellan orkesterdike och scen, trots stor iver och intensitet.

Om man inte kan handlingen blir regin i stora stycken obegriplig och det liknar mest tablåteater i form entréer och sortier rakt ut i kulissgatan. Här i form korrigerad plåt. 

Wienversionen slutar med att Don Giovanni far ner i helvetet. Så var det när jag såg den här versionen nyligen i Paris, men i Stockholm använder man sig av urversionens epilog som ger karaktärerna en chans till nystart. Och här är det Donna Anna, Donna Elvira och Zerlina som kliver fram som ett starkt matriarkat. 

Jämfört med Göteborgsoperans Don Giovanni-uppsättning, som hade premiär fjorton dagar tidigare, kommer Kungliga Operans helt i skuggan både sceniskt, musikaliskt och inte minst vokalt. Därför är det beklämmande att läsa Michael Cavanaghs programförklaring: ”Sångarna och det kreativa teamet är en kombination av det bästa Sverige kan erbjuda tillsammans med internationella kreatörer och artister.” Det verkar inte längre finnas några utblickar utanför Gustav Adolfs torg. Var är omvärldskollen? 

Sören Tranberg