Svenskfranska dirigenten Sofi Jeannin

”Människorösten är mitt favoritinstrument”

Från pianolektioner i Lindesberg till dirigentutbildning i London via musikkonservatorium i Nice. Sofi Jeannin är den svenskfranska doldisen som är konstnärlig ledare för Radio Frances körskola och chefsdirigent för BBC Singers. OPERAs Louise Fauvelle har träffat henne i hemstaden Paris.

Med en handväska och en tygpåse över vardera axeln och en bag i handen gör Sofi Jeannin entré mitt i lunchruschen på Café les Deux Moulins – baren som är känd från filmklassikern Amelie från Montmartre. Hon är klädd i mörkblå sidenblus med matchande byxor och mockaloafers. Det blonda håret är uppsatt i en tofs och hon hälsar med en avväpnande svensk kram. 

 – När jag precis hade flyttat till Paris bodde jag lite högre upp på gatan och gick hit ibland. Jag tycker att det är trevligt ställe, säger Sofi när vi har slagit oss ner vid ett bord och hon har beställt en croque monsieur. 

Hennes nuvarande lägenhet, där hon bor med sin man och deras femårige son, ligger bara en kort promenad bort. Men denna oktobertorsdag kommer hon direkt från en intervju för en podcast som riktar sig till sponsorer på Radio France – Sofi Jeannins arbetsgivare sedan 15 år tillbaka. I Sverige må hon vara en doldis, men inom den klassiska musikvärlden i Frankrike är hon ett välkänt namn i egenskap av konstnärlig ledare för Maîtrise de Radio France. Det är en statlig körskola för elever mellan åtta och sjutton år. När Sofi Jeannin blev den första kvinnan på posten var de 80 elever. I dag är de 180, uppdelade på skolorna i Paris innerstad och i den invandrartäta förorten Bondy. Det är dit Sofi ska skynda vidare efter vår intervju. Att ha ett späckat schema är hon van vid. Utöver uppdraget i Paris är hon sedan 2018 chefsdirigent för BBC Singers och gör även gästspel som konsertdirigent runt om i världen. Veckan innan vi ses var hon i Köpenhamn med den danska kammarensemblen Ars Nova och i juni i år dirigerade hon Radiokören under en försommarkonsert i Berwaldhallen.

– Jag har inte jobbat så mycket i Sverige i och med att jag flyttade därifrån så tidigt, men jag börjar få lite fler uppdrag i Skandinavien, vilket är kul. Det är som att komma hem; jag känner mig fortfarande väldigt svensk. 

Det var i Stockholm som kärleken till musiken föddes, närmare bestämt i ett radhus i Österåker. Där växte hon upp med sin storasyster och deras norrländska mamma och franska pappa.

– Jag hade en väldigt härlig barndom. Mamma var dagmamma så det var jämt barn hemma hos oss; vi pysslade och lekte – både inne och ute. 

På vinylspelaren rullade Nina Simone, Charlie Parker, Simon & Garfunkel och svensk proggmusik. Båda föräldrarna var musikintresserade och hennes pappa hade i sin ungdom spelat saxofon i ett jazzband innan han började arbeta i it-branschen. Karriären förde honom vidare till USA när Sofi var åtta år och föräldrarna skilde sig. Storasystern följde med pappan och Sofi flyttade med sin mamma till Lindesberg, norr om Örebro. Vid det laget hade hon redan börjat ta pianolektioner och sjöng i barnkör. I Lindesberg uppmuntrades hon av en ungersk pianist på kommunala musikskolan och blev tack vare honom besatt av klassisk musik. Hon gick med i alla möjliga körer och tog sånglektioner. Till gymnasiet hade hon gärna börjat i en musikskola, men för det behövde hon byta stad. Dessutom hade hon bra betyg och fick därför rådet av lärarna att läsa samhällsvetenskaplig linje.  

– Men jag fortsatte att sjunga och spela piano. Jag tog bussen till Örebro för att gå på konserter och åkte tåg till Stockholm ihop med min pojkvän för att se La bohème på Operan. 

Tre dagar efter studenten lämnade Sofi Sverige för Sydfrankrike, där hennes pappa hade installerat sig. Hon sommarjobbade på researrangören Club Med och tog sedan studielån och skrev in sig på musikkonservatoriet i Nice. Där läste hon musikvetenskap, tog pianolektioner och sjöng i en barockkör. Även ett par lektioner i kördirigerande hann hon med innan hon lämnade Nice för att skriva en masteruppsats vid Musikhögskolan i Stockholm. Två år senare – efter att ha blivit blixtförälskad i en fransk jazztrummis – kom hon tillbaka. Återigen skrev hon in sig på konservatoriet – nu för kördirigering, sång och harmonilära. Hon hade bestämt sig: det var dirigent hon ville bli. För att få ekonomin att gå ihop jobbade hon som barnflicka. En av hennes musikprofessorer såg hennes drivkraft och hur hon slet – och tog henne under sina vingar.  

– Han hjälpte mig lite extra. Jag låg efter många av mina kurskamrater som hade fått en mer klassisk skolning. 

Det Sofi saknade i teoretisk kunskap kompenserade hon med motivation. Och när hennes kördirigeringsprofessor behövde hitta en ersättare till barn- och ungdomsundervisningen frågade han Sofi om hon ville ställa upp. I samma veva fick hon jobb som körledare i en kyrka. Kören bestod bland annat av en bagerska, en pensionerad militärpilot, en revisor och en trädgårdsmästare. Efter repetitionerna brukade de gå och ta ett glas ihop. 

– Vi hade så jäkla kul. Det jag gillar med amatörkörer är att de innehåller personer från vitt skilda bakgrunder och i olika åldrar. Människorösten är mitt favoritinstrument och att få andra att sjunga är definitivt det jag tycker bäst om. Vare sig det är ett barn, en amatör eller en operasångare så berör det mig på mitt djupaste plan. 

När Sofis jazzmusiker hösten 2001 flyttade till London för ett skivkontrakt, bestämde hon sig för att följa med. Hon var 25 år när hon sökte till kördirigeringsutbildningen vid Royal College of Music – och kom in som stipendiat. Först efteråt fick hon veta att de bara antog en elev till kördirigeringskursen per år.  

– Jag tror aldrig att jag har blivit så glad för någonting annat i mitt liv – förutom när jag fick barn. I efterhand berättade min professor att de inte hade tvivlat; de såg hur motiverad jag var och tänkte: ”Den här tjejen kommer att jobba som tusan”.

Det gjorde hon också. Precis som tidigare nöjde hon sig inte med att ge sig hän utbildningen – hon började också sjunga i BBC:s symfoniska kör och kom att få assistera körens dirigent. Redan under första året blev hon även värvad till London Voices – ett nätverk av professionella sångare för bland annat filmmusik. De sångaruppdragen betalade hyran. Hennes musikprofessor, tillika dirigenten Paul Spicer, tipsade henne också så fort han fick nys om uppdrag utanför skolan som kunde passa. 

– I dag kan jag tänka hur viktigt det är vilka människor man möter i början av sin karriär. Jag tackade ja till allting och hade ett hemligt avtal med mig själv under tiden som student: vilket erbjudande jag än fick måste jag tacka ja, även om jag var livrädd. För om det blev fiasko hade jag åtminstone ursäkten att jag fortfarande var student. Det där att jag utsatte mig för nya situationer tror jag har lett till att jag har varit mindre rädd för utmaningar senare i livet.   

Varifrån kommer modet?

– Jag tror att jag har haft det sedan jag var liten. Som barn var jag pratglad – men liten till växten och lillasyster så jag kände nog att jag behövde hävda mig. Mina föräldrar lärde mig samtidigt att ta saker med en klackspark. När jag kom hem till mamma med fina betyg blev hon glad för min skull, men hon tyckte nästan att det var ännu bättre om jag hade skolkat och rökt cigaretter på ett kafé. Hon hade inställningen att sådant var minst lika viktigt för en tonåring. 

I backspegeln kan Sofi se att avsaknaden av press hemifrån kan ha bidragit till hon aldrig har tappat lusten till musiken. Visst kunde hon ibland känna ett mindervärdeskomplex på grund av bristande grundutbildning, men hon märkte också att hon hade andra konkurrensfördelar. 

– På Royal Collage fanns det violinister som hade suttit hemma och övat i timtal varje dag och pressats av föräldrar och lärare sedan de var barn – och inte utvecklat en social kompetens. Där hade jag ett försprång. Någon kunde hjälpa mig att skriva musik, men samtidigt kunde jag hjälpa den personen genom att bjuda ut honom på öl, säger hon och tillägger:

– Jag tycker att det är så lustigt att spela och leka är samma ord på franska och engelska. Spelandet och lekandet hör ihop; det måste finnas en lekfullhet i det man gör för att man ska kunna spela på högsta nivå.

Efter examen i London – där hon även hade undervisat i sång på Royal College of Music Junior Department och Imperial College – återvände hon till Frankrike och tog diplom i kördirigering. Strax därefter fick hon jobb i detsamma vid Conservatoire d’Évry, söder om Paris. Men efter bara ett drygt år fick hon via kolleger veta att Radio France letade efter en ny konstnärlig ledare till körskolan Maîtrise. 

– Det var ett jobb som jag på förhand visste att jag skulle göra bra om jag fick det. 

Redan när Sofi tillträdde fanns ett initiativ att starta kurser i Bondy i syfte att ge barn i ett utsatt område en chans att utöva musik. Med Sofi Jeannin vid rodret utvecklades initiativet till en skola. Utöver att erbjuda klassisk undervisning får barnen även lektioner i sång, musikteori, teater, dans och Alexanderteknik. För att antas krävs inträdesprov. Men om man väl blir antagen är utbildningen gratis. Skolan i Bondy innefattar i dag barn med 29 olika nationaliteter. 

– Det känns speciellt att ha varit med och skapat detta. Jag tror på att sätta den artistiska ribban högt. Börjar de tidigt har de en chans att lyckas som musiker. Sedan finns det barn som efter några år hoppar av för att de hellre vill spela fotboll. Då är det helt okej. 

Varje år medverkar eleverna på Maîtrise vid 30–40 konserter i olika konstellationer och sammanhang. Sofis roll är att förbereda barnen och att vara kormästare. År 2015 utsågs hon även till chefsdirigent för Radio Frances vuxenkör som den första kvinnan på posten någonsin. Den rollen innehade hon fram till 2018 då hon i stället – även här som kvinnlig pionjär – blev chef för BBC Singers i London. Det är liksom Radio France en statlig kör, men med 18 sångare i stället för 104. 

– När jag började jobba med BBC Singers möttes jag av sångare på toppnivå och ett mycket mer avspänt klimat än det jag hade upplevt på Radio France. Det kändes fantastiskt inspirerande. Sångarna jobbar flitigt, men det är samtidigt högt i tak. Dessutom delar jag i London ansvaret med två andra personer, körens producent och manager. På Radio France var jag ensam med 104 personer, vilket inte var lätt.

Hur är du som dirigent och ledare?

– På Radio France tyckte inte sångarna att jag var sträng nog. De var vana vid dirigenter som skrek åt dem. För mig var det förminskande att de ville att jag skulle ändra min personlighet för att få respekt. Jag kan inte gorma och vara arg och sedan försöka skapa vacker musik. Men det fanns också de som uppskattade mitt sätt – att jag sa god morgon till alla och behandlade dem som kolleger i stället för slavar. 

Den tuffaste biten med jobbet upplever hon är den som kretsar kring personalfrågor, som att behöva säga till en körmedlem att denne inte håller måttet. 

– Den aspekten kan kännas betungande – det blir väldigt vuxet och ansvarsfullt. Jag kan inte gå till jobbet med en total lekfullhet. Men för att hålla huvudet över vattenytan måste du lita på din instinkt och tåla att båda ta och ge kritik.  

Hur har det varit att vara kvinnlig chef i en konservativ miljö som den franska?

– Det har varit en kulturkrock. Min idé om ledarskap har ingenting med den franska kulturen att göra; jag tycker inte att det är konstruktivt med pyramidala strukturer. Jag vill jobba med mina kolleger. När jag kom till Paris med den synen blev jag ifrågasatt – för att jag var kvinna och dessutom ung. Jag har suttit i möten på huvudkontoret och fått många oombedda råd av manliga kolleger – råd som jag inte tror att de skulle ha gett till en man. Men nu har jag åldern för mig; jag upplever att folk lyssnar på ett annat sätt.

Under sina studieår hade Sofi inga egentliga kvinnliga förebilder, men slår i dag ett slag för att det ska finnas sådana och försöker själv lyfta unga, i synnerhet kvinnliga, dirigenter. 

– Det händer att jag bjuder in dirigentstudenter till observation så att de får lite podiumpraktik. Och ibland behöver jag en assistent. Jag försöker också tipsa andra i branschen om unga, duktiga dirigenter för att ge dem en knuff framåt.

Hon upplever inte bara att dörrarna för kvinnliga dirigenter har öppnats allt mer på senare år. Även hennes profil – med fokus på barn, utbildning och mångkultur – ligger i tiden. På BBC Singers har hon kommit med förslag på hur de kan få unga att bli inspirerade av klassisk musik – bland annat har de åkt till skolor i utsatta områden och bjudit in eleverna till workshops. Ett annat av hennes initiativ var ett samarbete mellan BBC Singers, som sjöng fransk barockopera av Rameau, och ett indiskt, kontemporärt danskompani. Kanske har det varit en fördel att som svensk – och kvinna – komma in och röra om både i London och Paris, tror hon.

– Det är aldrig fel att komma in med en ny blick. Samtidigt är det viktigt att barn- och mångkulturfrågor finns där av rätt skäl – de ska inte petas in pliktskyldigt. Men jag tror att alla initiativ som drivs av passion och kreativitet är bra. Och det utesluter inte att man också värnar den klassiska repertoaren och låter den leva i takt med sin tid. 

Under hennes första tio år på Radio France gällde en exklusivitetsklausul som gjorde att Sofi Jeannin behövde be om lov för att få göra frilansuppdrag. Sedan den upphörde har hon känt sig friare att tacka ja till erbjudanden som gästdirigent runt om i världen. Och det har gett mersmak. Detta ovanpå ledarrollen för körskolan och BBC Singers får mig ändå att undra hur hon hinner och orkar med allt.

– Jag sover inte så mycket, säger hon och skrattar. Och jag har turen att ha en man som håller skeppet flytande hemma. Det gör att jag har kunnat fokusera på att utöva mitt yrke. Visst, ibland säger jag nej till vissa projekt och jag prioriterar att jobba på ställen där jag kan ha min familj med mig. I dag finns det en större förståelse för detta, vilket jag tycker är en sund utveckling. Man ska inte behöva offra allt för karriären. 

Hur ser du på den framöver?

– Att driva Maîtrise de Radio France är ett drömjobb på många sätt. Samtidigt kan jag nu efter 15 år känna att det snart är dags att ge chansen till en annan dirigent. Inte för att jag har tröttnat – varje år är det nya barn och nya projekt – men jag har börjat fundera på om jag vill testa något annat, kanske jobba med andra orkestrar eller undervisa i kördirigering. Jag försöker tänka lite strategiskt: Vad vill jag göra om 20 år? Jag måste få tid att tänka på det. 

Ett välbehövligt andrum för kontemplation kom i somras då hon tog fyra veckors semester och gjorde ”ingenting”. 

– Vi var i min stuga på Rossö i Bohuslän. Där gick jag runt barfota i jeans och t-shirt och sandpapprade på ekan. Det var underbart.

Börjar du bli färdig med Paris?

– Jag har njutit så mycket av den här staden och bränt min lön på restauranger ihop med vänner under många år. Nu när jag har ett litet barn kan jag önska att han bodde på en plats där han kunde vara mer spontan, bara drälla runt med andra barn i kvarteret. Jag är inte främmande inför tanken att byta plats på sikt. 

Louise Fauvelle