Una voce poco fa…
Den är omedelbart igenkännbar, den liknar ingenting annat. Den är både mörk och ljus, vacker och dramatisk, den är såväl intelligent och konstnärlig, känns både teknisk som naturlig.
Maria Callas hade en unik röst som verkligen trollband en hel värld; operapublik, dirigenter, kolleger, kompositörer, sångstudenter, regissörer och skivsamlare. Den till eftervärlden bevarade andra akten av Tosca, med Tito Gobbi som Scarpia, är ett unikt filmdokument som visar skådespelaren Maria Callas. Ett eldigt och dramatiskt kraftprov som aldrig sätter sången i andra rummet, utan blir ett allkonstverk. Hennes stormiga och tragiska privatliv vittnade om både inre och yttre kaos, som inte gjorde henne mindre trovärdig på scenen och på skiva. Hon bar en tung ryggsäck, som också var hennes verktygslåda.
Callas ingick i en generation där det för många storsångare var acceptabelt att vara en medelmåttig skådespelare och, en generation som dessutom nästan perfekt konvergerade med vinylskivans ankomst och möjligheten att spela in operor på lp. Inför hundraårsjubileet av den storartade La Divinas födelse har jag fått möjlighet att skriva om inte bara artisten och konstnären Maria Callas, utan särskilt om hennes röst.
Vi kan konstatera att hon behärskade en enormt mångsidig repertoar, trots att en sångare av hennes kaliber och berömmelse utan problem kan tacka nej till diverse erbjudanden utan att karriären äventyras. En stor anledning till hennes bredd är att rösten var relativt dramatisk till sin karaktär; hennes klangkärna var mörk, något som är mycket viktigt i bel canto-teknik. Rösten var relativt stor och stark, men hennes tekniska skicklighet och mästerliga inlevelse gjorde den tillgänglig för betydligt mer lyrisk repertoar än vad som är brukligt i dag.
Hur många har sjungit både Rosina i Barberaren i Sevilla och Turandot? Leonora i Trubaduren och Isolde? Kanske brände hon sitt ljus i båda ändar, men hon hade teknik och interpretation för denna märkvärdigt breda repertoar.
Marias lärare
Som trettonåring fick Maria Callas möta sin första sångpedagog, Maria Trivella. Hon arbetade på konservatoriet i Aten, dit Callas mor tog med sin dotter för att få lektioner i sång. Callas klang var mörk och robust redan i tidig ålder. Trivella sporrade den unga Maria att utveckla röstens höjd, lätthet och dramatiska nerv. Hon övade mycket intensivt, många timmar om dagen, med en fanatisk noggrannhet. Hur många trettonåringar övar sång på den nivån i dag? Redan här får vi en bild av att Maria var unik.
”Alla ville höra Callas, oavsett musiken.”
På konservatoriet mötte Callas så småningom den lärare som kom att lära ut hennes berömda bel cantoteknik: den spanska koloratursopranen Elvira De Hidalgo. Ännu ett bevis på Callas intelligens är att hon långt senare, mitt uppe i en ojämförligt framgångsrik karriär, fortfarande kunde redogöra exakt för vad hennes lärare i tonåren lyckades förmedla och lära ut.
Elvira De Hidalgo var en mästare i sträng bel cantopedagogik. Rösten skulle tränas till perfektion, med alla tekniska finesser och ekvilibristiska ornament. Den skulle också tränas i att kunna sjunga med en lätt funktion, utan för mycket massa, även om den var kraftfull och mörk. Detta för att hålla rösten flexibel och bärkraftig; verkningsgraden ska vara hög, ansträngningen låg och disciplinen minutiös. En stor röst är ofta kapabel till långa fraser och ett mycket bärkraftigt legato, som lätt kan gå förlorat om den används med för mycket kraft och volym. Vi återkommer till just detta bland mina tips på inspelningar där Maria Callas låter allra bäst, och varför!
Bel canto och dess renässans genom Callas
Utrustad med ett gediget naturmaterial och en enorm teknisk disciplin hade Callas alla förutsättningar att bli en mycket stor bel cantosopran. Endast ett hinder återstod – genren var i princip utdöd, daterad och bortglömd.
På de stora operascenerna rådde andra ideal; 1940-talets märkliga blandning av verism och modernism är så långt från Rossini, Bellini och Donizetti man kan komma. Dessa kompositörers verk hade ännu inte hunnit bli ”retro”, och de hade också haft sina glansdagar långt innan Callas generation stod på scenen.
År 1948 lanserades lp-skivan på allvar. Nu kunde man med den senaste tekniken spela in hela operor med mycket hög ljudkvalitet, även verk som inte gavs på de stora scenerna och dessutom ariasamlingar med specifika sångare. Denna tajming gynnade Callas, men framför allt bel canto-genrens återkomst och inspelningarnas påverkan på nästa generation sångare.
När Callas väl gjort sig ett namn på scenen med senromantiska och veristiska operor, i synnerhet Verdi och Puccini, ökade intresset även för andra verk, och då mindre spelade verk i bel canto-genren, just för att det var Callas som sjöng. På det sättet började en ny generation få upp ögonen för de italienska operorna från första halvan av 1800-talet – via en sångtradition som Callas lärt av De Hidalgo.
Här kunde pengar läggas på bästa möjliga orkester, lokaler, inspelningsutrustning och casting. Dessa veritabla Champions League-liknande produktioner blev stilbildande och kompletterade de liveinspelningar och radioutsändningar som fanns att tillgå. Mitt i detta befinner sig Maria Callas – en röst som behärskar nästan allt. Det dröjer inte länge förrän Norma, Lucia di Lammermoor och Puritanerna börjar sättas upp på de stora scenerna och genrens renässans är ett faktum. Alla ville höra Callas, oavsett musiken.
Rösten i detalj
Maria Callas hade en mycket övertonsrik röst med en mörk klangkärna. Den mörka kärnan kommer ur ett lågt struphuvud och korrekt alstrade vokaler till följd av extremt noggranna studier och övningar, skalor, drillar och vokaliser som övar de modifieringar av vokaler som är nödvändiga för att sjunga egaliserat i registerövergångarna. Tack vare sina naturliga mörka klanger hade Callas ett mycket starkt modalregister (bröstklang) som hon ofta färgade sina raseriutbrott med. Rösten var inte alltid särskilt vacker, men den var alltid trovärdig. Hon sjöng vackert när det krävdes, men desto oftare hörde man karaktärens humör, ärliga känslor och underliggande avsikter.
Detta kräver dels en mycket stor dramaturgisk intelligens men framför allt sångteknisk skicklighet. Hennes övre register kännetecknas av en lite gäll klang, där även mycket runda vokaler blir påtagligt resonanta, vilket inte faller alla i smaken i fråga om sopranröster. Callas hade en imponerande andningsteknik, ett resultat av en mycket flitig och ihärdig träning. Även i längre recitativ och partier med många toner i talröstläge hade hon ett bärande legato med ett, tycker jag, mycket vackert och sensuellt vibrato. När rösten åldrades fick höjdtonerna allt större vibrato – det debatterades huruvida det var de tunga eller de lättare rollerna som slutligen knäckte hennes röst och förkortade hennes karriär. Gällande denna fråga anser jag att det nog var den alltför varierade repertoaren och tilltagande svårigheter med att anpassa rösten efter den som blev hennes fall.
Calle Asker
De bästa inspelningarna
La traviata, inspelad i Lissabon 1958.
Violettas fundersamma ”É strano …” efter mötet med Alfredo I slutet av första akten övergår i ”Follie, follie” och kulminerar i ”Sempre libera!”. Hela känsloregistret som ett pärlband, från det fundersamma “så märkligt ….” till “galenskap … galenskap och fåfänga!” till ”Fri för alltid, flytande längs livets stigar är jag”, redan i operans första akt. Callas är så övertygande i varje ton och varje stavelse, rösten är smidig, akrobatisk, kraftfull och känsloladdad. En av tidernas bästa inspelningar av en av tidernas mest spelade operor.
Norma med Mario del Monaco och Giulietta Simionato, La Scala, 1955.
Vill man bli övertygad av både Bellini, bel canto och Maria Callas bör man avnjuta denna inspelning på hög volym, i fint sällskap och med något gott att dricka till. Normas och Polliones slutduett ”In mia man’ alfin tu sei” (Till slut har jag mig i din hand) bevisar hur väl Callas disponerar en roll som Norma på det som kanske är toppen av hennes karriär, åren 1955–60. Publikens mottagande i det kräsna Milano talar för sig själv och vi som inte ens var födda då får vara glada att någon tryckte på inspelningsknappen.
Lucia di Lammermoor med Giuseppe Di Stefano och Herbert von Karajan, Berlin 1955.
Den tyske demondirigenten är i mitt tycke ironiskt nog nästan alltid bäst i italiensk opera. Callas är som bäst i Lucias vansinnesscen som inleds med ”Il dolce suono …” (Den ljuvliga klang …), något som kännetecknar många kvinnoporträtt i bel cantogenren. Den är lång, utdragen, sceniskt krävande och tekniskt svårsjungen, men Callas håller lyssnaren på halster och visar att opera är ett allkonstverk, liksom hennes gestalt, röst och inlevelse.
Carmen med Nicolai Gedda och Georges Prêtre, Paris 1964.
Vid det här laget har Callas passerat 40 och sjungit i nästan 30 år. Rösten har börjat tappa sin skönhet, men hon har bara blivit bättre på interpretation. Det franska språket och den råa, framfusiga, självsäkra Carmen passar henne som hand i handsken. Tessituran, rollens medeltonhöjd, ligger lägre än hennes tidigare roller, använder det lägre registret på ett annat sätt än i italiensk opera. För mig är det ett nytt sätt att se på Callas, där många av hennes personliga och rentav privata sidor framgår ur hennes tolkning.
