Ravnen på Den Jyske Opera

Med Ravnen (Korpen) av J.P.E. Hartmann med libretto av H.C. Andersen har Den Jyske Opera nu nått den sjätte installationen i sin imponerande serie av glömda danska operor. Och i detta storstilade projekt handlar det inte bara om konsertanta framföranden utan regelrätta scenversioner, flera av dem presenterade som turnéoperor över hela Danmark.

H.C. Andersen var inte bara föräskad i Jenny Lind, han var också en i alla avseenden lidelsefull operaälskare som i sin ungdom sökte arbete på Det Kongelige. Han skrev nio operalibretton och under sina många resor besökte han olika operahus så fort han fick chans. Sitt libretto till Ravnen lämnade han in till Det Kongelige 1829, och den unge lovande tonsättaren J.P.E. Hartmann nappade. Ravnen fick en framgångsrik premiär på Det Kongelige 1832 och spelades flera gånger. Andersen och Hartmann reviderade verket några decennier senare, och den nya versionen fick sin premiär 1865. Nu hade emellertid tiden sprungit ifrån den här typen av melodramatisk skräckromantik, verket föll igenom och har sedan dess varit borta från scenerna i 158 år.

Regissören Philipp Kochheim talar entusiastiskt om ett ”vidunderligt partitur” och den finaste bel canto-musik som skrivits på nordliga breddgrader. Nja, en smula överord kan jag nog tycka. Det räcker med att konstatera att Hartmann var en fin melodiker som har skrivit många sånger och psalmer, än i dag populära i Danmark, och hans Ravnen-musik är absolut angenäm att lyssna till. Särskilt en duett och en stark tersett i andra akten är väl värda bekantskap. 

”En kör av vampyrer, som Andersen svårmotiverat diktat in i historien, gick utmärkt för sig 1832 men var till och med mer urmodig på 1860-talet än i dag, när populärkulturen börjat frossa i vampyrer igen.”

Vid tiden för Ravnens premiär 1832 låg den också påfallande rätt i tiden. 1830-talets publik älskade mystiska munkar och vampyrer. Det är definitivt ingen tillfällighet att Heinrich Marschner hade haft sin stora framgång med operan Vampyren just året innan Andersen lämnade in sitt libretto. Hartmanns musik doftar också betydligt mer av Marschner än av bel canto. En kör av vampyrer, som Andersen svårmotiverat diktat in i historien, gick utmärkt för sig 1832 men var till och med mer urmodig på 1860-talet än i dag, när populärkulturen börjat frossa i vampyrer igen. Att en mystisk munk förbannar en prins för att han skjutit en korp är däremot även i dag svårt att ta på allvar.

Philipp Kochheim har bearbetat dialogen och försökt skapa en rimlig ramhandling kring H.C. Andersens tämligen förvirrade fantasier om en flicka, Armilla, som hålls inspärrad av en grym fader och blir föremål för väpnad rivalitet mellan två bröder. Han framställer hela historien, som en produkt av den stackars Armillas överspända fantasier och lägger också in balettinslag hämtade från andra verk av Hartmann. Tyvärr förtydligas ingenting på så sätt, och man sitter ofta konfunderad och undrar vad de har för sig på scenen.

Men det ageras med stor övertygelse, och Sibylle Glosted imponerar i Armillas roll som också är den enda kvinnliga rollen. Inte bara sjunger hon utmärkt, hon visar också klara skådespelartalanger i de stumma eller blott talade scenerna. Christian Oldenburg och Christian Damsgaard gör sitt bästa som de två rivaliserande prinsarna, varav alltså den ene förargligt nog blivit förbannad av en mystisk munk och därför, om jag förstått saken rätt, kommer till korta i brödrastriden.

Under Ravnens höstturné runt i Danmark har tre olika symfoniorkestrar medverkat. I Köpenhamn under Christopher Lichtensteins ledning spelade Odenses Symfoniorkester piggt och inspirerat men utan att kunna övertyga om att detta verkligen är något mer än en intressant engångsbekantskap.

Lennart Bromander