Tidens larm på Folkoperan

Folkoperans konstnärlige chef, regissören Tobias Theorell, har satt upp Tidens larm. Den bygger på Julian Barnes roman med samma namn, nu genialt dramatiserad av Joakim Sten. 

Pjäsen handlar om Dimitrij Sjostakovitjs (1906–75) förhållande till sovjetmakten. Hans opera Lady Macbeth från Mtsensk som hade stor framgång i Leningrad 1934 och även internationellt, men två år senare blev den bannlyst efter att Josef Stalin sett en föreställning på Bolsjojteatern i Moskva. Under fältropet ”Kaos i stället för musik”, skrev, eller dikterade, Stalin en artikel i Pravda som inledde en veritabel klappjakt på Sjostakovitj. Tonsättaren bestämde sig för att aldrig mer skriva någon opera då regimen krävde socialrealistisk och statsförhärligande konst.

Uppsättningen på Folkoperan inleds med autentiska filmsnuttar med Sjostakovitj innan scenografin kommer upp ur scengolvet i form av ett glasinramat rum, läs instängdhet och isolering. Här gestaltar en porträttlik Johan Ulveson Sjostakovitjs kval inför att leva i en totalitär stat, i form av lamentationer där han med små åtbördor beskriver sitt förhållande till och krypande inför makten. Vissa sentenser är så absurda att vi i publiken inte kan hålla oss för skratt, som ofta fastnar i halsen. Tonsättaren har packat sin resväska och vet att han när som helst kan bli hämtad av underrättelsetjänsten NKVD. Det är som tiden stått still i glasburen, där Ulveson röker, dricker vodka och tuggar på inlagda saltgurkor. Det är bara en tickande klocka som visar att tiden går.

”Aktualitet finns i Tidens larm, med kompromissandet mellan statsmakten och musiken å ena sidan och bristen på konstnärlig frihet å andra sidan.”

Återberättandet i pjäsen handlar om året 1937, fast handlingen utspelar sig efter att Stalin har dött 1953. Sjostakovitj var aldrig någon uttalad regimkritiker eller dissident. Hans son, pianisten och dirigenten Maxim, hoppade av till väst 1981. Dimitrij Sjostakovitj var hela tiden sovjetstaten trogen. Han följde direktiven lojalt när de ändrades beroende på hur vindarna blåste. Han undertecknade fördömanden av kolleger som Stravinskij och Prokofjev när det påbjöds, och han uttryckte sig aldrig kontroversiellt när han tilläts resa i väst. När tövädret kom efter Stalins död försökte han utnyttja de perioderna till djärvare skapande. Det kan man höra i hans musik, även om det ibland är väl inlindat.

Fast tövädret efter Nikita Chrustjovs avstalinisering var det nog lite si och så med. I pjäsen kallar Sjostakovitj honom för ”Nikita Majskolven”. Nobelpristagaren i litteratur 1958, den regimkritiske Boris Pasternak, drabbades av Chrustjovs verbala bannbulla och fick inte resa till Stockholm för att motta priset. Turerna kring detta finns återberättade i diplomaten Staffan Carlssons nyutkomna biografi om Dag Hammarskjöld. Likadant var det när Aleksandr Solzjenitsyn fick samma pris 1970, då förvägrade Brezjnevregimen honom utresa.

I Tidens larm spelar musiken en underordnad roll, det är Johan Ulvesons porträtt av Sjostakovitj som är det intressanta. Men de många musikinslagen förhöjer intensiteten. Mezzosopranen Lovisa Huledal sjunger på ett lysande sätt ryska romanser och georgiska folksånger och pianisten Dimtry Tyapkin lotsar på sin Bechsteinflygel suveränt de musikaliska inslagen i säker hamn. Därtill Folkoperans reducerade orkester under Gunvald Ottesens ledning.

Aktualitet finns i Tidens larm, med kompromissandet mellan statsmakten och musiken å ena sidan och bristen på konstnärlig frihet å andra sidan. Sätt in det i demokratisk kontext, låt vara i en annan än Sovjetunionens, och se hur svenska yngre politiker – ofta renons på kulturell bildning – klåfingrigt vill lägga sig i och detaljstyra dagens kulturpolitik.

Sören Tranberg