Melancholia på Kungliga Operan

Lars von Trier är en av vår tids mest träffsäkra gestaltare av kvinnoporträtt på film. Visst, det blir ibland ganska grovhugget och, som i Nymphomaniac i bokstavlig bemärkelse, pornografiskt. Och enligt många tangerar det rent kvinnohat. Men han nöjer sig sällan med ett sadistiskt frosseri i kvinnors lidande, utan han skärskådar med genomborrande blick på djupet de mekanismer som ligger bakom kvinnoförtryck: religion, sex, psykoanalys och patriarkalt våld.   

Vad Lars von Trier också gör skickligt är att inkorporera sina filmers existentiella dissonanser med hjälp av musik. Vem minns inte scenen i Antichrist där kärleksparets stund av kärleksextas i duschen får sin förödande kontrapunkt med det lilla barnets dödsolycka till tonerna av Händels ”Lascia ch’io pianga”?

”Det är i första hand depressionen som filmen undersöker, att Jorden kommer att gå under ska snarare ses som en makrokosmisk allegori för sjukdomsförloppet.”

I Melancholia anslås grundackordet med hjälp av förspelet till Tristan och Isolde. Detta är den enda musiken i filmen, utöver de diegetiska musikinslagen under bröllopsfesten: låtar som bland andra ”La Bamba”, ”She” och ”Fly Me to the Moon” i lättdansade ”muzak”-arrangemang. Vi möter lillasyster Justine, spelad av Kirsten Dunst, som ska gifta sig med Michael (Alexander Skarsgård). Bröllopsfesten hålls på storasyster Claires (Charlotte Gainsbourg) enorma herrgård. Men varefter festen pågår sjunker Justine allt djupare ner i sin depression. I filmens andra akt är depressionen av kliniskt slag, samtidigt som en planet går på kollisionskurs mot jorden.

Nu går Melancholia upp som opera på Kungliga Operan. Librettisten Royce Vavrek har tidigare varit delaktig i en annan iscensättning av en Lars von Trier-film – Breaking the Waves med musik av Missy Mazzoli som hade urpremiär 2016 på operan i Philadelphia och så sent som förra sommaren gick att se på Vadstena-Akademien. Mikael Karlsson debuterar här med ett musikdramatiskt helaftonsverk, men har ett flerårigt samarbete med koreografen Alexander Ekman, vars verk gått upp på operahus både i Sverige och utomlands. 

Tyvärr har Vavrek försökt att hålla sig lika bokstavstrogen sin förlaga som han gjorde med Breaking the Waves, och problemet är att det är två fundamentalt olika typer av berättande. Melancholia kan beskrivas som ett tillståndsdrama som till sin struktur påminner mer om ett postdramatiskt verk än en film med traditionell dramaturgisk linje. Det är i första hand depressionen som filmen undersöker, att Jorden kommer att gå under ska snarare ses som en makrokosmisk allegori för sjukdomsförloppet. Det finns en dramaturgi i filmen, men den är depressionens spefulla dans mot undergången den följer, i filmens andra halva realiserad i den ”dödsdans” som den skenande planeten gör i sin kurs mot Jorden. Vavrek håller sig till filmens handling och tar sig små friheter för att överföra vad som gestaltat på film inte överförs lika lätt på scen. Resultatet blir ogestaltat i Sláva Daubnerovás odynamiska regi, som vilar för mycket på videoprojektionerna på den meshtyg som frontar hela scenografin. 

Mikael Karlssons fusion mellan orkestermusik med elektroniska inslag, droniga slingor och tunga beats får det att bokstavligen vibrera i salongen. Det är häftigt men håller inte för en helaftonsföreställning. Att skapa musik för ett musikdramatiskt verk är väsensskilt hantverk än för dans, film eller tv-spel. Musiken har en annan funktion än att fylla utrymmen eller att finta tystnader i sången. Det är rätt symptomatiskt att musiken hade som mest bärkraft i de av Charlotta Öfverholm koreograferade partierna. Ingen vanära över Hovkapellet, ledd av Andrea Molina, de gjorde en berömvärd insats. 

Med det inte sagt att det inte fanns ljuspunkter. Lauren Snouffer som Justine var lysande, liksom hennes motpart Rihab Chaieb som Claire. I andra akten törs också duon Karlsson och Vavrek släppa på tyglarna från förlagan, vilket ger en mer upphöjd, drömspelad effekt och fina solonummer och duetter med de båda systrarna. 

Det är spektakulärt så det skakar, men en djupdykning i depressionens olika uttryck är det inte. Det finns potential för ett kortare hörspel eller oratorium baserat på samma film. Men i nuvarande form motiverar inte uppsättningen att följa den rådande tendensen att låta böcker, film eller andra befintliga förlagor anpassas för scenen för att säkra biljettintäkter. Varför gå på operan när man kan stanna hemma och se på film?

Loretto Villalobos