Mytomania på Göteborgsoperan

Är lögnen en patologi eller ett tecken på svajig moral? Eller ska lögnen förstås som mottagarens ovilja att se sanningen? Mytomania på Göteborgsoperan väcker dessa frågor – och många fler – i en helaftonsföreställning signerad Paula af Malmborg Ward och Kerstin Perski. 

Vi möter kirurgen Francis, med såväl ett messiaskomplex som vissa tendenser till olösta oidipala neuroser. Francis har uppfunnit kirurgiskt material som beskrivs som en banbrytande metod för plastikkirurgi. Karriären går mot stjärnorna alltså, men privatlivet är dessvärre på upphällningen. Han och hustrun Rita (Ann-Kristin Jones) går i parterapi hos Nelly. Nelly är en skicklig medlare i parets passivt aggressiva tjuvnypskommunikation, men visar sig också vara älskarinna åt Francis och agerar alltså vare sig etiskt eller utan egenintresse i med sin behandlingsplan. Samtidigt upptäcker assistenten Harald, med särdeles fin nerv gestaltad av Åke Zetterström, att något inte står helt rätt till med det revolutionerande materialet.

Det är med andra ord en invecklad härva av osanningar och brutna lojaliteter som utspelar sig i Clara Svärds regi och Marika Feinsilbers avskalade men likväl effektiva scenrum i en dämpad palett som, enligt programhäftet, anspelar en färgbaserad temperamentslära. ”Det gäller att leva framlänges och inte baklänges” är ett mantra som Nelly introducerar för sina patienter i ett tidigt skede, och detta materialiseras sig – och kollapsar – genom scenografins rörelser – i sidled via ett rullband, i höjdled med ett utrymme som höjs och sänks genom scengolvet. 

Under ledning av Andreas Hanson blir Göteborgsoperans orkester ett raffinerat berättarmaskineri som ger luft åt Paula af Malmborg Wards orkestrala nycker – däribland en cellofanpappersymfoni.

”Det är psykologiskt sammansatta figurer som balanserar på en moralisk slak lina, med vinst eller förlust i beräkningen.”

Historien är löst baserad på Macchiariniskandalen och fallet med bedragaren Jean-Claude Romand som fejkade en läkarkarriär och mördade sin familj. Jag påminns också om fallet med den fuskande stjärnjournalisten Claas Relotius som diktade ihop ett flertal prisbelönta reportage i tidskriften Der Spiegel och bluffmakaren Elizabeth Holmes som lurade investerare på enorma summor pengar med en medicinteknisk innovation som visade sig vara falsk. Rollarketyperna i denna thrilleropera är således mer än bara schabloner av lögnaren som agerar till funktion för handlingen. Det är psykologiskt sammansatta figurer som balanserar på en moralisk slak lina, med vinst eller förlust i beräkningen.

Att huvudpersonen Francis egentliga motiv utöver ära och berömmelse förblir dunkla ligger alltså rätt i ett verk som vill dissekera lögnen med ett djupare snitt. Joachim Bäckström är lysande sliskig som manipulatör och bedragare, men desto mer utstuderad i sina febriga modersfantasier. Kerstin Avemo som terapeuten Nelly är ständigt på fallrepet till sammanbrottet, samtidigt som hon sjunger med sådan behärskad pregnans i de dödsföraktande höjdtonerna. 

Duon af Malmborg Ward och Perski har sedan många år tillbaka ett ingjutet samarbete som ger mersmak. Med Mytomania befäster de sina positioner på den svenska – och internationella – operakartan. Det är sällan man möter nyskrivna operaverk som gör så självklara anspråk på att placera sig på den globala operarepertoaren för en lång tid framöver, trots att rollerna är specialkomponerade för detta sångarlag.   

Loretto Villalobos