The Death of Klinghoffer på Norrlandsoperan

Varje operahus vill vid varje premiär försvara och förklara det valda verkets tidsaktualitet och betydelse för samtiden, förklaringar som ofta blir standardiserat innehållslösa. 

Vid Sverigepremiären på John Adams The Death of Klinghoffer i Umeå behövdes inga sådana förklarande aktualitetsparalleller. Här gjorde nutiden nerslag i operans skyddade värld med ohygglig och bisarr precision. Uppsättningen kommer att skriva in sig som en unik händelse i den svenska operans historia. Aldrig har det hänt att en operachef, i detta fall Dan Turdén, känt sig föranledd att innan ridån går upp förklara och samtidigt tydligt ta avstånd från terrorism, det som är den aktuella uppsättningens huvudtema och handling.

Anledningen och verkningarna är välbekanta vid läsandet av detta. Dagen före premiären den 8 oktober går milis från den palestinska terrororganisationen Hamas in i Israel och slaktar bestialiskt ett tusental israeliska civila och för bort gisslan till Gaza – det allvarligaste angreppet och den största massakern på judar sedan andra världskriget. 

”The Death of Klinghoffer hade urpremiär i Bryssel 1991 och redan då väckte verket protester som varande antisemitiskt.”

John Adams opera med text av den amerikanska librettisten Alice Goodman har sin grund i ett terrordåd 1985, tre dagar den 7–9 oktober, då fyra medlemmar ur den palestinska frigörelseorganisationen PLO kapade kryssningsfartyget Achille Lauro med 748 personer ombord under en resa på Medelhavet vid Alexandrias kust. 

Bland passagerna fanns en grupp amerikaner. Många av dem hade lämnat skeppet för en utflykt och terroristerna samlade de kvarvarande och skilde de olika folkgrupperna åt uppe på däck. Den rullstolsbundne amerikansk-judiske passageraren Leon Klinghoffer fördes ner under däck, där han sköts och slängdes överbord. Skild från sin man blev Klinghoffers hustru Marilyn den sista som fick veta sin mans öde. Utan att ha uppnått någonting lämnar terroristerna skeppet efter tre dagar och passagerarna fördes iland. Marilyn Klinghoffer dog i magcancer några månader senare.

Operan The Death of Klinghoffer hade urpremiär i Bryssel 1991, och redan då väckte verket protester som varande antisemitiskt. Operan har sedan dess varit kontroversiell, inte minst på Metropolitan i New York när premiären 2014 fick ställas in på grund av en omfattande proteststorm, bland andra av Leon Klinghoffers döttrar som så sent som nu, inför den svenska premiären Umeå, uttalat sig. 

Liksom John Adams tidigare verk Nixon in China, även det med libretto av Alice Goodman, är den dramaturgiska formen inte en regelrätt opera. Tonsättaren själv säger att förebilden är mer Bachs passioner än ett konfliktstyrt händelseförlopp. Alice Goodmans text rör sig från nutid i privata realistiska berättelser tillbaka till Gamla Testamentets första Mosebok, där grundkonflikten mellan palestinier och israeler får en symbolisk förklaring i Abrahams bortjagande av slavinnan Hagar och deras förstfödde men oäkte son Ismael. 

Händelserna löper parallellt och bryter in i varandra. Körpartierna har en sammanbindande och avgörande roll. Rollernas ”arior” är kommenterande självutlämnande monologer med associationskedjor till den aktuella konflikten, ömsom ur passagerarnas ömsom ur terroristernas perspektiv. Den viktigaste händelsen i detta fall, där Klinghoffer dödas, visas inte konkret utan sker utanför scenen eller berättas.

I en väl fungerande om än rörig scenografi av Sophia Schneider med kostym av Clara Hertel, ljus av Jonas Nimrodsson och video av Jonas Dahl, låter den tyska regissören Verena Stoiber första akten utspelas som en tv-sänd talkshow med stora videoskärmar och kören som studiopublik. Det ger en viss dynamik; berättelserna blir mer intensiva men samtidigt mer distanserade från handlingen. Översvämmande vatten, båtflyktingar i videoprojektioner och en röd gummiflotte utgör viktiga element i den simultana scenbilden.

”I den ena av sina meditationer rättfärdigar terroristen Mamoud våldet och mordet, i den andra sjunger han om sin kärlek till musiken.”

Med förbehåll för något begränsad sakkunskap vågar jag påstå att The Death of Klinghoffer är John Adams musikaliskt rikaste opera och ett mästerverk, vilket tydligt framgår i Umeå där Klinghoffer är en fullträff. Orkesterns föränderligt pulserande ”minimalistiska” klangstrukturer spinner intensivt sångbara fraser. De uttrycker allt från cynisk brutalitet till lyrisk melankoli och känslosam vardaglighet. 

Den som matar på den härligt spelande Norrlandsoperans orkester är Jessica Cottis som gör de ständigt upprepade tongångarna tydliga och differentierade. Operans huvudperson är egentligen kören. Norrlandsoperans kör framför de sju körpartierna med sådan inlevelse och precision som gör att vi förstår att Adams förebild är just passionernas mäktiga körbyggen hos Bach.

Det våldsamma såväl som det lyriskt intima innehållet tas till vara av ett genomgående övertygande sångarlag. De personligt utelämnande monologerna konfronterar varandra både ideologiskt och emotionellt, paradoxalt nog ofta i smekande bel canto-fraser. Titelrollen har bara ett vokalt framträdande. Olle Persson som Leon Klinghoffers övertygar i sina återhållna aggressiva utfall mot terroristen Mamoud. Linus Flogell och Mårten Wåhlström lånar sina varma barytonröster till helt olika uttryck: Flogell som fartygets kapten i en gripande berättelse full av medkänsla beredd att bli det första offret, Wåhlström som terroristen Rambo i en kall illusionslöst hatmonolog mot Amerikas judar. I den ena av sina meditationer rättfärdigar terroristen Mamoud våldet och mordet, i den andra sjunger han om sin kärlek till musiken. Luthando Qave med sin intensivt glödande basbaryton gör dem till föreställningens vokala höjdpunkter. En annan utmärkt bas är Antoin HL Kessel, båtens mer hårdföre styrman, och Per Lindström som ger en av terroristerna hjältetenoral lyster.

Passagerarna representeras av en schweizisk mormor och en österrikisk kvinna. Deras berättelser återges med full kraft och tydlighet av Ulrika Tenstams rika alt och Susanna Levonens dramatiska sopran. Saga Fribyter, en engelsk dansflicka i virtuost utflippade koloraturer, är lika bekymrad för pålägget på smörgåsen som terroristernas brutalitet – en välbehövlig kontrast till operans långa berättelser, högstämda om än återhållna känsloutgjutelser. 

Mest omskakande är den unge terroristen Omars berättelse. Adams har skrivit rollen för en mezzosopran, en byxroll – en tragisk motsvarighet till Cherubin och Octavian har någon sagt. Amie Foon levererar operans mest fruktansvärda fraser när Omar avslutar sin berättelse om hopplöst liv med förvissningen om att snart ska han vara i paradiset och överlämna sin själ och ”lämna min kropps exil som jag har kämpat mot”. 

I sista scenen ser vi Marilyn Klinghoffer som nu fått veta att hennes man är död. Med fulländat mörkt välljud ger Charlotte Hellekant hennes klagan en tidlös tragik. Denna ensamma amerikansk-judiska änka ställer sig vid sidan av en Elektra, en Antigone eller en Medea och lämnar operan öppen utan välgörande katarsis. 

Nå, är Adams opera och därmed Norrlandsoperans uppsättning propalestinsk eller antisemitisk? Har uppsättningen distanserat sig från operans politiska och ideologiska sprängstoff? Bara någon vecka efter premiären blir svenska fotbollsfans i Bryssel mördade av en extrem islamist – ett terrordåd som faktiskt är ännu grymmare än det i operan och direkt och medvetet riktat mot vårt land. När detta läses kommer ännu fler händelser i Israel och Gaza ge ytterligare relief åt och nya aspekter på Adams opera. 

En sak kan vi ändå slå fast: med introduktionen av Adams The Death of Klinghoffer har Norrlandsoperan bidragit med något mycket viktigt för svenskt operaliv.

Erik Graune