Det långa seklet på Bastionen, Malmö

”Född fri” sjunger ensemblen och skålar för kvinnlig rösträtt, nyvunnen 1921. Där börjar Det långa seklet, en två akter lång opera som i oktober fick sin urpremiär på den lilla friscenen Bastionen i Malmö. 

Andrea Tarrodi och Helena Röhr förenar musik respektive libretto och regi till en pigg och humoristisk kavalkad över kvinnans 1900-talshistoria fram till nutid, med viss tonvikt på förra halvan av seklet. Vi ser en generation stega in i folkhemmet, en annan ut i arbetslivet några årtionden senare, och så konstanterna däremellan: moderskapet, kroppen, hemmet, med mera. 

Uppsättningen slår kanske inte in några dörrar, men det är härligt att tillsammans skratta åt diverse befängda idéer om kvinnans natur. Där finns även mer peppriga inslag – så snopet att den efterlängtade rösträtten inte gav en kraftfullare skjuts mot jämställdhet. Och så bittert att den nya friheten begränsas av påbudet att behaga …

Fem sångare från alla röstfack, inklusive tenor och bas, gestaltar Kvinnan och Mannen med hjälp av lite crossdressing och ett kreativt och stilsäkert kostymarbete av Åsa Gjerstad. Någon risk att det allegoriska greppet blir opersonligt föreligger inte. Vi bjuds på intim och spelintensiv musikteater i Bastionens Black box, idel mänskliga närbilder mot fonden av vita spetsgardiner.

Det kronologiskt-tematiska upplägget får rytm och dynamik av Helena Röhrs säkra regissörshand. Hon får den sam- för att inte säga uppspelta ensemblen att ta ut svängarna. Riktigt rolig är mezzon Paula Hoffman när hon gör en bufflig karl som kommer hem till dukat bort med slipsen på svaj och hunsar hustrun. Som sångare lämnar heller ingen något övrigt att önska.

Kompositören Andrea Tarrodi får en stor orkestral utväxling av sättningen med stråkkvartett och Fia Forslunds slagverk och vibrafon. Tillsammans spelar de tajt, känsligt och får ut förundransvärt mycket klangfärg. I kompositionen finns igenkännbar Tarrodi av bästa sort, där nog särskilt sopranen Kristine Nowlain får de vokala linjerna att lyfta och leva som självständigt instrument. Men det finns också mer traditionell ackompanjerad sång, med språkkänsla och slående melodik, liksom flyhänta pastischer. ”Hej lilla gumman” heter en medryckande marsch, ett av flera regelrätta sångnummer som lätt borde kunna få eget liv i andra sammanhang.

I finalen gör en damkör från Musikhögskolan i Malmö entré med ett friskt vinddrag Malmöluft från gatan utanför. En lite mäktig syn. Körsatsen framförs med ett vackert allvar, och där uppstår en rörande känsla av kvinnlig förening och solidaritet. Denna nästan till hundra procent kvinnliga produktion bär syn för sägen; det här är ett konstnärligt samarbete som ger mersmak.

Åsa Mälhammar