Askungen på Folkoperan

Redan i Folkoperans presentation av Rossinis Askungen blir man nyfiken på uppsättningens regissör Nora Nilsson. På frågan om varför man ska gå på opera svarar hon: ”Det är som att fråga: varför ska man äta tårta?” Regissörens nästan amoraliskt lättsinniga svar är både självklart och uppiggande. Alltså inga tillrättalagda standardsvar om operakonstens starka känslomässiga potential eller unika kraft som allkonstverk. Inte heller nervöst uppbragta försvarsattityder över operakonstens berättigande som relevant kulturform av i dag. Lika självklart avväpnande beskriver Nora Nilsson sin roll som regissör: ”Jag är som en elvisp vars jobb är att få grädden vispad.”

Inledningsvis blir jag dock lite orolig – kanske beror det på en allergi mot påhängda iscensatta aktioner under uvertyren. Systrarna, härligt vulgärt framställda av Susanna Andersson och Katija Dragojevic, är lite för loja och indolenta. Det är kul ett tag, men upprepningarna och med ett ”vad ska vi göra nu” blir märkbart. Förbryllad blir man också när man hör ett hammarklaver spela uvertyrens många och viktiga blåsarinsatser. 

Men oron varar inte länge. Snart är buffamaskineriet i gång med fullt ös och Folkoperans Askungen visar sig bli en av de mest idérika och fartfyllda operauppsättningar man sett. Varje händelse, varje situation och varje rörelse är så precist genomförd. Och detta helt utan – vilket är nästan unikt i svensk regi av komisk opera – utnötta regilösningar eller förlegade klichéer i sångarnas fysiska aktion. Någon gång kan man kanske tycka att det går för långt i slapstickartade burleskerier, men de flesta kommer nog att njuta i fulla drag och ha en förbaskat rolig operakväll. Koreografen Lars Bethke står benämnd som slapstickinstruktör, en för mig helt ny yrkeskategori i operasammanhang. Men med tanke på resultatet bör varje italiensk opera buffa ha sin egen slapstickinstruktör. 

Nora Nilsson är inte ensam när hon vispar Rossinigrädden. Matilda Hyttstens kostymer och Julia Przedmojskas scenografi bildar den praktfulla och färgsprakande garneringen. Och så en makalös sångarensemble. Samtliga går in med liv och lust och lägger till en egen twist som profilerar karaktärerna. 

Peter Kajlinger har något depressivt tvångsmässigt i sitt köpslående om de fula döttrarna. Sebastian Duráns Dandini är den bästa jag någonsin sett med sin lite fjolliga nervositet inför rollen att spela prins. Josefine Andersson (Askungen Angelina) lyckas kombinera att vara gripande undergiven, sturskt opponerande och samtidigt lite fånig – och i slutet entusiastiskt kåt när hon i den chockrosa hoppborgen handgripligt lär Conny Thimanders underbart mesige sagoprins kärlekens lekar. 

Sami Yousri som Alidoro, Rossinis motsvarighet till den goda fen, blir en välbehövlig vilopunkt i det hetsiga tempot. Kören har här reducerats till en tenor, en baryton och en bas, vilka utgör prinsens följe. Wiktor Sundqvist, Viktor Rydén och Joakim Larsson, bedårande kostymerade som hisspojkar i lila, har definitivt röstresurser för att ersätta en hel manskör och blir nästan föreställningens centrum. Bara deras strama reaktioner inför hela spelet är värt ett besök på Folkoperan.

Men hela detta träffsäkra farsmaskineri skulle ha fallit platt om det inte framförts med lika träffsäker Rossinisång, vilket Folkoperan generöst bjuder på. Rösterna är över lag slanka, friska och väl lämpade för Rossinis intrikata figursång och tungvrickande parlandon men även för lyriska vilopunkter. Exempelvis har Josefine Anderssons mezzo en innerlighet och värme för Askungens folkviseartade tongångar och hon behärskar lätt det hisnande slutrondot. Conny Thimander visar sig vara nyanserad och stilsäker i det svåra facket som Rossinitenor, så sällsynt på våra breddgrader. Här har sångarna också stor hjälp av Rikard Bergqvists smidiga och fyndiga översättning.

Men kvällens vokala tour de force kommer faktiskt där man minst anar det. I tidig italiensk opera förekommer ofta en enklare aria av lägre svårighetsgrad som sjöngs i mellanakterna av föreställningens seconda donna, här av Askungens syster Clorinda. I Askungen skrevs den inte av Rossini utan av Luca Agolini som var behjälplig vid urpremiären i Rom 1817. Denna så kallade ”aria di sorbetto”, sorbet-aria, brukar för det mesta strykas. När vi nu för första gången får höra den i Sverige visar det sig att Agolinis aria är något helt annat, nämligen ett storslaget bravurnummer, fruktansvärt krävande, fylld av koloraturer och mördande höjdtoner. Susanna Andersson levererade arian som ett sångligt och komiskt shownummer så att publiken fullkomligt baxnade. Varje koloratursopran med självaktning bör införliva arian i sin konsertrepertoar. 

Att Henrik Schaefer visar sig ha stor fallenhet för den serösa bel canto-operan hörde vi redan i Folkoperans uppsättning av Norma. Lika väl hanterar han Rossini. Fast och tryggt ger han stöd till sångarnas både vokala och sceniska eskapader i de många snabba tempoväxlingarna. Jonas Dominiques orkesterarrangemang är kongeniala och idén att ersätta blåsarna med Daniel Beskows briljanta hammarklaverspel gör orkestersatsen rörligare och mer flexibel.

Alltså, ytterligare en seger för Folkoperans bel canto-satsning. Får man hoppas på en Italienskan i Alger inom en inte alltför avlägsen framtid – och då helst med samma ensemble?

Erik Graune