Don Giovanni på Malmö Opera

Varför Malmöoperan bland alla Don Giovanni-uppsättningar på den internationella operamarknaden valt en version från Savonlinna 2011 är inte helt lätt att förstå. Kan det vara för att scenografin, tre mobila stora byggnader genomperforerade av pelargångar, är så stor att den ledigt fyller Malmöoperans svårmöblerade scen? 

Paul-Émile Fourny, som stod för den ursprungliga regin, verkar inte alls ha varit inblandad, utan det är tre nya regissörer, Anselmi Hirvonen, Hillevi Björnsson och Ylva Kihlberg, som slagit sina kloka huvuden ihop för att få liv i den gamla finländska slottsanrättningen. Någon bärande idé verkar inte ha funnits, kläderna signalerar spanskt 1600- eller 1700-tal, och historien berättas rakt av. Man har valt den brutalare varianten som abrupt avslutas med Don Giovannis nedstigande till helvetet. Visst finns goda skäl till det, men jag saknar ändå den musikaliskt så underbara sammanfattningen av operans moral (“Questo è il fin di chi fa mal”).

”Den viktigaste frågan att ställa till en Don Giovanni-uppsättning är förstås vem huvudpersonen är.”

Den viktigaste frågan att ställa till en Don Giovanni-uppsättning är förstås vem huvudpersonen är. Han bör rimligen vara operans absoluta centrum. Han är ju både extremt hänsynslös och utan förmåga till empati men samtidigt ytterst attraktiv. Mozart och Da Ponte hade 230 år före de stora metoo-debatterna klart för sig att en sceniskt intressant Don Juan inte kan vara någon vedervärdig Harvey Weinstein-typ utan en mycket mer komplex psykopat. Han måste smidigt kunna förena oförenliga sidor i sin personlighet. Det är inte helt lätt att övertygande gestalta en sådan person. Många överbetonar charmen och attraktionskraften, så att den iskalla brutaliteten i Don Giovanni-gestalten skyls över. Den är ändå tydligt markerad hos Mozart och kanske ännu mer i Da Pontes libretto.

Den sydafrikanske barytonen Jacques Imbrailo sliter och jobbar men har inte tillräcklig utstrålning och karisma för att figurerna runt honom ska blekna. Tvärtom är det Don Giovanni som fullkomligt bleknar när Rachael Wilsons gnistrande temperamentsfulla Donna Elvira är i närheten. Hon är utan tvekan scenens starkaste personlighet. Det är ett stort plus att hon får sjunga sin senare tillagda stora aria (”Mi tradì quell’alma ingrata”). 

De tre damerna i operan representerar ju inte bara tre olika kvinnotyper utan tre olika operaformer som existerade samtidigt på Mozarts tid och som han roade sig med att sammanföra i samma drama. I Malmö har man lyckats ovanligt väl att rollbesätta de tre damerna så att de vokala kontrasterna mellan dem blir fint belysta. 

Matilda Sterby rolldebuterar i Donna Annas opera seria-artade parti, en stark kontrast mot Donna Elvira, som snarast framstår som en praktroll i en karaktärskomedi. Donna Anna har två av sopranhistoriens mest fantastiska arior att leverera. Matilda Sterby gör dem helt beundransvärt. Hennes sång lyfter ur ett säkert och stabilt mellanläge, och det finns i båda ariorna såväl yttre glans som stark inre känsla.

Det tredje sopranpartiet (Donna Elvira sjungs i och för sig lika ofta och väl av en mezzo), Zerlina, är hämtat ur tidens populära sångspel, en ung bondkvinna ytterst annorlunda än den adliga Donna Anna och den borgerliga Donna Elvira. I Malmö har man valt en helt ung och ännu inte färdigutbildad sångare, Viktoria Karlsson, med en sympatisk subrett som bryter av starkt mot Matilda Sterbys och Rachael Wilsons på skilda vis fullmogna röster. Viktoria Karlsson brister naturligt nog en del i scenrutin, men hennes röst sitter perfekt som del i denna så unika soprantreklöver.

I många produktioner har Don Giovanni och hans tjänare Leporello alltför likartade röster, men även här fungerar rollbesättningen perfekt. Henning von Schulmans kanske aningen för jovialiske Leporello har som sig bör en distinkt mycket mörkare röst än sin herre. En vacker djup bas uppvisar också den mycket lovande unge dansken Nicolai Elsberg som Masetto. En tredje bas med däremot helt andra avgrundskvaliteter slutligen, Taras Shtonda som Kommendören. Som ensam tenor visar Joel Annmos Don Ottavio fin bärighet och karaktär i andra aktens ”Il mio tesoro” (första aktens ”Dalla sua pace” är inte med). Malmöoperans orkester leds av den tyske dirigenten Wolfgang Wengenroth, som mest verkar inriktad på att ackompanjera, omsorgsfullt prydligt och underordnat.

Det som sticker ut i Malmö är alltså inte huvudpersonen själv, inte heller själva dramat utan den ovanligt väl fungerande vokala rollbesättningen av alla figurer runt den gestalt som egentligen borde ha varit huvudperson.

Lennart Bromander