Kronbruden på Verkstan, Malmö Opera

August Strindberg och Siri von Essen lämnade sitt första barn till en änglamakerska, eftersom det var tillkommet för tidigt enligt 1870-talskonvenansens stränga gränsdragningsregler. Långt senare, strax efter Infernokrisen, drabbades Strindberg av svår ruelse för att han låtit hedersmörda sitt nyfödda barn. Han skapade ett skulddrama, där gärningen dock hålls på armlängds avstånd från honom själv och placeras i bondemiljö. 

I Kronbruden är det bonddottern Kersti som lämnar sitt och sin fästman Mats barn till en änglamakerska (en demonisk jordemoder) för att i gengäld få gifta sig iklädd en oskuldsskimrande brudkrona. Men barnliket hittas, och Kersti får till slut lida en ställföreträdande försoningsdöd i författarens ställe.

Så läser vi nog gärna Strindbergs drama i dag, men så var det inte för Ture Rangström när han på 1910-talet skapade sin operaversion, vilken Strindberg hann ge sanktion till innan han dog 1912. Rangström var snarast uppfylld av den dovt suggestiva folkvisestämning som Strindberg manar fram genom att till och med skriva in flera egna musikaliska motiv i pjäsmanuset. 

Rangströms musik är högexpressiv inte minst i orkestern, och det är litet överraskande att Malmöoperan valt just detta verk som höstens reseopera med en blott fyrahövdad ”orkester”: klarinett, violin, cello och klaver – ett arrangemang av Bo Wannefors. Kronbruden blir ett helt annat verk med en sådan spindelvävstunn instrumentalbesättning. Den Rangströmska – ibland överspända – expressiviteten suddas ut, enkla melodiska linjer dominerar, och det är svårt att känna igen sig i detta kammarspel, där den dramatik som Rangström accentuerar är så till den grad dämpad. 

Regissören Åsa Kalmér har inte heller lyckats fånga in de så suggestiva övernaturliga inslagen, som förvirras av att den visserligen som alltid vokalt utmärkta Maria Streijffert får dubblera som Kerstis mor och som Strömkarlen. Det är en rent olycklig idé, liksom att Linnea Andreassen får dubblera som Kerstis illvilliga svägerska Brita och som Jordegumman. Det fungerar också illa.

Senast Rangströms opera sattes upp på en svensk scen var också på Malmöoperan 1998. Det är fint att man månar om detta absolut scendugliga musikdramatiska verk inte bara konsertant som i Göteborg 2017. Men om man nu ska förvandla Kronbruden från operadrama till kammarspel så borde regin också ha anpassats, till exempel genom skarp fokusering på det självbiografiskt plågade skuldtemat. Kronbruden håller annars inte i en sådan här fickversion, hur mycket än Ella Morin som Kersti, Fabian Düberg som Mats, Nils Gustén som Mats far och Anton Eriksson som länsman bemödar sig. 

Med tanke på att Kronbruden visas på scener utan textmaskin är det dessutom olyckligt att diktionen är rätt skral på ett par håll. Att det scenografiska arrangemanget är minimalt får man däremot acceptera i en uppsättning som under hösten flyttas mellan sjutton olika scener i Skåne.

Lennart Bromander