Blondeel, Richardot, De Donato.
Orchestre de l’Opéra Royal/Fasolis
Château de Versailles Spectacles CVS064 [1 CD]
Distr: Naxos
Fest på floden Seine – ungefär så kan titeln på Vivaldis serenata (alltså serenad) översättas, detta trots att verket förmodligen framfördes i Venedig någon gång kring 1725. Den dåvarande franske ambassadören ska vid sitt tillträde raskt ha engagerat Antonio Vivaldi som ambassadens officielle kompositör (sådant var en gång av betydelse i den diplomatiska världen), och rimligen var ambassadören beställare av verket.
En serenata kan beskrivas som en legering av kantat och opera. Orkester, kör och solister (oftast två till fem röster) framför en allegorisk hyllning vid ett specifikt tillfälle: ett fredsfördrag, ett bröllop, en kunglig födelse eller kröning. Serenaden ingick i ett större program som kunde innefatta parader, måltider, fyrverkerier och baler. Den framfördes utomhus under sommarhalvåret och gavs alltså endast en gång.
Tio serenader av Vivaldi är identifierade, varav hälften uppfördes i Venedig. Men om just La Senna Festeggiante vet man ingenting om sammanhanget, annat än att den riktades till Louis XV och att Dygden och Guldåldern hyllar landet kring Seine. Men det anses egenartat att den nygifte kungens gemål inte nämns, något som borde ha varit ett tämligen gravt faux pas.
Hur som helst är detta verk för en modern lyssnare värt att höras betydligt fler än en enda gång. Som kantat betraktad är den att betrakta som en stor sådan, som opera i paritet med vilken enaktare som helst. Med nerv och en idealisk svikt i orkestern är Diego Fasolis ledning både exakt och detaljerad.
Solisterna är av rang, sopranen Gwendoline Blondeels figur Guldåldern har en elastisk, samlad och mjuk röst, Lucile Richardots mezzosopran som Dygden har en vacker strävhet och en klang som ligger nära en countertenors, medan basen Luigi De Donato (Seine) kan ta ifrån vad som kanske ska vara flodens djup, mörk och mjuk på samma gång. Feststämningen är på topp.
Claes Wahlin