Stoyanova, Glueckert, Pratt, Koch, Werba, m.fl. Orchestra del Maggio Musicale Fiorentino/Gatti.
Regi: Matthias Hartmann
Scenografi: Volker Hintermeier
Dynamic 37970 [1 dvd]
Distr: Naxos
Typecasting i operauppsättningar är ett ständigt tvistefrö. Är röstkvaliteten eller scenpersonan viktigast när en roll ska besättas? Oftast handlar det om kompromisser, men var går gränsen när det inte hjälper att rösten är den rätta, när gestalten som står där på scenen bara är fel?
Sophie Koch har en fantastiskt fin röst, en lyrisk mezzo med dragning åt det dramatiska. Jag har bland annat sett henne som en högklassig Fricka. I denna inspelning av Richard Strauss Ariadne på Naxos från Maggio Musicale Fiorentino 2022 gör hon Kompositören, som ju är huvudperson i prologen. Det är klangrymd, lyster och expansionsbriljans i Kochs stämma, men..! Kompositören är en av Strauss/Hugo von Hofmannsthals mest charmfulla scenfigurer, mycket ungdomlig, fallen för både självbedrägeri och högtravande idealism och i sin brist på erfarenhet ett värnlöst offer för minsta inviterande dragning på ögonbrynet från Zerbinetta. Absolut inget av detta finns hos Sophie Koch, en stram dam i övre medelåldern med knut i nacken och snusbrun kostym. Hon ser ut som Musiklärarens gamla faster, och även om Koch alltså i princip behärskar sitt parti perfekt, finns heller inget av naiv ungdomlig charm i hennes röst.
Samma problem är det med Ariadne själv, Krassimira Stoyanova. Ariadne behöver inte alls låta ungdomlig eller se ungdomlig ut. Hon ska ju föreställa en självmedveten diva, en rutinerad scenpersonlighet, som genom sin professionalitet lever sig in i den övergivna Ariadnes predikament. Och Stoyanova övertygar vokalt i alla avseenden, hennes ”Es gibt ein Reich” är gripande stark och vacker. Det är bara det att hon ser ut som en arg tant ur någon gammal svensk pilsnerfilm. Frisyren liksom hennes beigea mundering i 1920-talsstil är som skapta för att motverka kvaliteten i hennes sång. Så okänsligt! Jag måste titta bort för att kunna uppskatta hennes sång efter förtjänst.
Även Jessica Pratts Zerbinetta har man försökt sänka genom en trist mundering, men här sammanfaller i alla fall scenpersonan med rösten på ett lyckligare sätt, och även om jag sett och hört mer kvicksilvrigt eleganta och fyndigt agerande zerbinettor blir ”Grossmächtige Prinzessin” den höjdpunkt som den ska vara i slutscenen.
AJ Glueckert som Bacchus har en mjukt attraktiv hjältetenor men är dessvärre också utspökad i något brunbeigt schabrak, som förtar hans hjältepondus.
Matthias Hartmann är en erfaren teaterregissör, som bland annat varit chef för Burgtheater i Wien, men förutom okänsligheten i persongestaltningen är regin genomgående konventionell; det finns mer esprit hos dirigenten Daniele Gatti.
Lyssna alltså gärna på den här dvd:n, men undvik att titta på den!
Lennart Bromander