van Wanroij, Perbost, Carpentier, Gens, Vidal, Lécroart, Witczak, Lavoie, Estèphe, Lafdal-Franc, Tricou. Les Chantres du Centre de Musique Baroque de Versailles, Le Concert Spirituel/Niquet
Alpha 926 [2 CD]
Distr: Naxos
Ariadne känner vi från myten som den av Theseus övergivna kvinnan på Naxos. Där försmäktar hon, ganska sur på Theseus, eftersom hon faktiskt hjälpte honom att fly monstret och komma ut ur labyrinten med hjälp av det berömda nystanet. I Marin Marais version, vars librettist de Saint-Jean kunde använda två talpjäser, en tragedi (av Thomas Corneille) och en komedi (av Jean Donneau de Visé), blir Ariadne mest galen, främst av svartsjuka eftersom hennes nye räddare, Bacchus (här mer en krigshjälte än en vingud), tycks svika henne.
Men icke, det är gudarna som ställer till det med sitt sedvanliga spel med de stackars dödliga, och i sista akten avstår hon från att döda såväl Bacchus som sig själv. Genremässigt är historien en smula märklig, men tiden – mitten av 1690-talet – är något av en övergångsperiod i den franska vokalbarocken. Lully vad död (hos vilken Marais lärde sig massor) och Rameau hade ännu inte revolutionerat harmoniken.
Musikaliskt hörs detta. Marais harmonik är något mer utvecklad än hos Lully. Solistpartiernas ackompanjemang är alltså inte fullt så illustrerande av texten som de är hos Lully. Dock kan denna opera för lyssnare av såväl Lully som den senare franska barockoperan kännas en smula, ja, formaterad, rent av enahanda emellanåt. Ariorna gränsar ofta till recitativ och om man vill följa handlingen så är frågan om detta är en komedi eller en tragedi. Slutet får ändå anses lyckligt, vilket gör att det enligt tiden uppfattades som en komedi.
Inspelningen är, som det heter, historiskt informerad. I detta fall har dirigenten Hervé Niquet försökt återskapa såväl orkesterns instrumentering som dess besättning. Detaljer beskrivs i programboken.
Men trots nyss nämnda tveksamheter är det intressanta och spännande klanger som Niquet skapar med sin utmärkta ensemble.
Solisterna ar av god klass, främst titelrollen som sjungs av Judith van Wanroij. Hennes sopran är stark och suggestivt vass. Inte ens Véronique Gens (Juno, Seines nymf) når riktigt upp till samma nivå, även om hon har en elegant röst. Mathias Vidal (tillsammans med Gens bland de mest flitigt förekommande på inspelningar i genren) som Bacchus har en något i kanterna svajig tenor, medan till exempel Marine Lafdal-Franc (Amour, Élise, med flera) har en tät och lätt klang, jämförbar med Hélène Carpentier som med en mjuk och säker sopran ger röst åt Terpsichore med flera.
Hörvärd – men kanske mest av intresse operahistoriskt – är inspelningen trots allt.
Claes Wahlin