D’Angelo, Crowe, Murrihy, Bevan, Mack, Davies, Dazeley. The English Concert/Bicket
Linn Records CKD 709 [3 cd]
Distr: Naxos
Numera görs operainspelningar praktiskt taget alltid vid offentliga framföranden, konsertanta eller sceniska. Det innebär att man så smått börjar glömma bort vilka fördelar studioinspelningar kan innebära. I denna nya inspelning av Händels Xerxes, gjord under sex dagar i brittiska All Saint’s East Finchley förra våren, är fördelarna njutbart tydliga.
Balansen mellan orkester och solister är perfekt, The English Concert under Harry Bicket framträder som protagonister på samma villkor som sångarna och inte som en kompgrupp i orkesterdiket och det utan att för ett ögonblick täcka någon av sångarna. Fingertoppskänsligt bollar Händel idéer och fraser mellan musiker och sångare, så balansen är extra viktig. I orkestern har stråkarna en dominerande roll, och violinerna i The English Concert spelar med både täthet och sensuell silverklang. Det är underbart att få den ljudbilden serverad med sådan precision.
Sedan William Christies inspelning med Anne Sofie von Otter i titelrollen kom 2004 har den varit referensinspelningen av Xerxes, men Bickets gör den rangen stridig inte bara genom orkesterspelet. Emily D’Angelo är en mycket annorlunda Xerxes än von Otter. Medan von Otters Xerxes är ljus till klang och karaktär och främst präglas av yttersta vokala elegans, så är D’Angelo i första hand en självhärskare och despot, som behandlar alla sina på komplicerade sätt förälskade undersåtar egensinnigt och arrogant. Det hör man redan i den inledande ”Ombra mai fu”, samtidigt som Emily D’Angelo sjunger den berömda arian med subtil färgläggning. En vokalt lika stark som moraliskt tvivelaktig Xerxes.
När man bara lyssnar kan det ha sina svårigheter att hålla reda på alla missförstånd och förvecklingar i intrigen, inte minst när protagonisterna har så likartade namn som Arsamene, Amastre, Atalanta och Ariodate, men det är ett förstklassigt sångarteam som Harry Bicket haft till sitt förfogande.
Lucy Crowes sopran har lyskraft som Romilda, käresta till Xerxes bror Arsamene, men på ett hår när tvingad att i stället gifta sig med Xerxes. Arsamene brukar ofta sjungas av en countertenor men här av mezzon Paula Murrihy (en av tre mezzosopraner), och Murrihy visar också hon en stark vokal personlighet. Amastre, som utklädd till man hemligen älskar Xerxes är också en pregnant mezzo, Daniela Mack. Mary Bevan gestaltar den mer sorglösa Atalanta med frejdigt gott humör – dock inte med samma tyngdlösa briljans som Sandrine Piau i Christies inspelning.
Xerxes från 1738 är en av Händels sista operor, och det märks hur han helst skulle vilja befria sig från opera serians formella stränghet och öppna upp för mer humor, ett tätare musikaliskt flöde, kortare arior, fler accompagnaton och mindre recitativ. Det flöde och det musikdramatiska tempo som Händel uppenbart eftersträvade, har man fångat sällsynt fint i den här inspelningen som verkligen varmt kan rekommenderas.
Lennart Bromander