Bullock, DiDonato, Orliński, Lyon, Orendt.
The Orchestra of the Royal Opera House, Royal Opera Chorus/Bicket
Regi: Katie Mitchell
Scenografi: Chloe Lamford
Opus Arte OA1368D [1 dvd]
Distr: Naxos
Georg Friedrich Händels näst sista oratorium Theodora, som uruppfördes 1750, bygger inte på någon biblisk episod utan utspelar sig i 300-talets Antiochia, där den romerske ståthållaren Valens med hot om dödsstraff vill tvinga alla innevånare att dyrka Jupiter. I den lilla kristna kommuniteten vägrar man, men deras andliga ledare Theodora döms inte till döden utan vanäras genom att tvingas till prostitution. Hon räddas av den romerske soldaten Didymus, som konverterar till kristendomen, men det slutar ändå med att båda döms till döden.
Theodora är en historia om det stora i att hellre gå i döden än att kompromissa med sin tro, och Händel skildrar denna tveklösa, allt besegrande tro med stort allvar och ibland rent svindlande skönhet. För regissören Katie Mitchell i den här uppsättningen från Covent Garden från februari 2022 har tydligen en sådan trosvisshet förefallit alltför magstark, och hon försöker i stället tolka de kristnas agerande på ett helt annat sätt.
Här är de tjänstefolk i köket hos den liderlige gangsterbossen Valens (utmärkt Gyula Orendt), och i hemlighet apterar de kristna på äkta terroristmanér en bomb där i köket, uppenbarligen avsedd som led i ett revoltförsök. Det går i stöpet, och Theodora och Didymus döms till döden genom att stängas in i ett kylrum. Då lyckas Theodoras närmaste vän, den i originalet innerligt fromma Irene, befria dem och till tonerna av den varmt försonliga slutkören (”Join ye your songs, ye Saints on Earth/With the blest Saints above/And hail the Triumph of their Birth/In Glory, Peace and Love”) begår Theodora och Irene en blodig mordorgie på Valens och hans anhängare. Det är lätt att associera till slutet i Lars von Triers Dogville.
I en modern föreställning har regissören all rätt att kommentera och ställa frågor till ett äldre verk, men här går Katie Mitchell ett steg för långt. Den historia hon presenterar på scenen är helt motsatt den Händel satte musik till, den text som sångarna sjunger har inget att göra med de handlingar de utför på scenen. Innerlighet blir oförsonlighet, fromhet blir aggression. Mitchells bisarra koncept får väl också ses som ett slags försök att undvika den statiska karaktär ett oratorium lätt får när man överför det till operascenen. Och här i Mitchells revolutionsdrama skapas onekligen action i oväntad mängd.
Musikaliskt finns det mer som man gärna tar till sig. Julia Bullock är en Theodora med stark scennärvaro och varm timbre. Joyce DiDonato som Irene är som alltid övertygande, och Jakub Józef Orliński som Didymus har en angenämt vacker, ljust och mjukt klingande countertenor. Den mycket Händelerfarne Harry Bicket leder den musikaliskt stabila föreställningen.
Att det faktiskt utmärkt väl går att modernisera Theodora sceniskt utan att göra minsta våld på tonsättarens intentioner upplevde jag i en underbar minimalistisk inscenering av Christof Loy i Salzburg 2009, och den finns också på dvd.
Lennart Bromander