Dirigenten Arnold Östman har efter längre tids sjukdom avlidit 83 år gammal. Han tog organist- och kantorsexamen i Lund 1956 och verkade redan som tonåring som organist inom Svenska Missionsförbundet, där hans far var pastor. Sedan följde konst- och musikvetenskap i Lund och Köpenhamn samt vid Sorbonne i Paris.
Han var praktiskt taget autodidakt och gjorde en mycket framgångsrik karriär i svenskt och internationellt musikliv. Redan på slutet av 1960-talet var han lärare vid Musikdramatiska skolan (senare Operahögskolan) i Stockholm. Han verkade vid Vadstena-Akademien, först som sånginstruktör, senare som dirigent och till sist även konstnärlig ledare 1971–81. Ja, han kan sägas vara en av grundarna tillsammans med Ingrid Maria Rappe. Östman reste till Italien med musikarkeologen Åke Sällström för att hitta bortglömda barockoperor i arkiven. Detta ledde till att flera nyupptäckta verk sattes upp i Vadstena, där en mängd unga svenska sångare kom att inledda sina karriärer.
En av de unga sångarna var Per-Erik Öhrn, som Arnold Östman tyckte skulle regissera. Det var startskottet för Öhrn som regissör. Östman var också knuten till Sångens Makt, som bildade kärnan när Norrlandsoperan i Umeå startade sin verksamhet 1974. Han var under tre år dess förste chef. Utan Arnold Östmans insatser hade varken Vadstena-Akademien, som firar 60-årsjubileum nästa år, eller Norrlandsoperan, som firar 50 år, varit vad de är i dag.
Han var verksam som konstnärlig ledare och dirigent vid Drottningholms Slottsteater 1980–92. Östman handplockades av teaterns avgående chef Bertil Bokstedt, som lät honom dirigera Göran Järvefelts uppsättning av Don Giovanni med sångare som Håkan Hagegård, Erik Saedén, Helena Döse och Gösta Winbergh. Uppsättningen sändes i både svensk och tysk television. Samarbetet mellan Östman och Järvefelt resulterade i flera storartade produktioner – ja, det var närmast en framgångssaga för teatern på Lovön.
Arnold Östman var den förste i Sverige som såg till att man spelade på tidstrogna instrument, något som han initialt fick mycket kritik för. Kritikerna vände snabbt på klacken när de insåg att det här var rent stilbildande. Östman kom att dirigera tolv operor under sin chefstid.
Da Ponte-trilogin och Trollflöjten spelades in med internationella solister på skivbolaget Decca. Sex andra Mozartoperor sändes i SVT och gavs ut senare på dvd av Arthaus. Domenico Cimarosa, samtida med Mozart, spelades också, inte minst Det hemliga äktenskapet. Här regisserade Michael Hampe, som då var Kölnoperans chef, vilket ledde till att flera av sångarna från Kölnensemblen regelbundet sjöng på Drottningholm. Kölnoperan gästspelade också med Händels Agrippina i Hampes regi och med Östman som dirigent. Deutsche Oper i Berlin gästspelade med Carl Heinrich Grauns Montezuma.
En påbörjad Gluckcykel initierades av Göran Järvefelt, som dock gick bort, så hela fyra Gluckoperor gavs med olika regissörer. Naxos spelade in Gluckoperorna Orfeus och Eurydike och Alceste, båda med Östman på pulten.
Själv är jag djupt tacksam för att ha fått upplevt Drottningholmsteaterns storhetstid under Östmans chefskap. Vi förstår nog inte riktigt hur stor han var internationellt. Han var den förste svenske dirigent som fått leda en operapremiär på Wiener Staatsoper. Det var 1991 med Mozarts ungdomsverk Lucio Silla med sångare som Thomas Moser, Edita Gruberova, Ann Murray och Yvonne Kenny. På Bastiljoperan dirigerade Östman Figaros bröllop. Och i Parma dirigerade han Rossinis La donna del lago med June Anderson. Han gästspelade även på Wiener Volksoper och på Covent Garden i London.
Efter chefskapet på Drottningholm var han verksam som frilans och dirigerade mer orkesterverk och färre operor. Hans repertoar var bred, inte bara tidig musik, utan också Bellinis Sömngångerskan på Malmö Opera. Där samarbetade han med regissören Per-Erik Öhrn när de satte upp Wilhelm Stenhammars opera Tirfing 2011.
På senare år var han också verksam vid Confidencen, Ulriksdals slottsteater, där han tillsammans med premiärdansaren Per Arthur Segerström iscensatte Orfeus och Eurydike. Många som har samarbetat med Arnold Östman har vittnat om hans enorma kreativitet, men även förmågan att känna in och lyssna av människor. Han har också varit en stor inspiratör för en mängd sångare. Dirigenten Olof Boman, numera präst, har nämnt att Östman var en viktig inspirationskälla för honom.
Arnold Östmans gärning kan inte nog prisas och det är vi som har fått vara med på resan både bakom och framför scenen som får hålla hans minne vid liv. Han var den som lyckades föra in lilla Sverige i fas med utvecklingen inom tidig musik på kontinenten.
Sören Tranberg