Hovsångaren och den högdramatiska sopranen Berit Lindholm har avlidit i en ålder av 88 år. Hon var född som Berit Jonsson i Fredhäll, Stockholm, och utbildade sig först till folkskollärare innan hon sökte och kom in på Operaskolan i Stockholm där hon gick 1961–63. Hennes första sånglärare var Brita von Vegesack men det var senare med Käthe Sundström då hon hittade sin dramatiska sopranröst som det riktigt lossnade. Debuten på Kungliga Operan blev som Grevinnan i Figaros bröllop mot Ingvar Wixell, och efter ett par år på teatern då operachefen Göran Gentele lär ha yttrat de berömda orden ”Vad ska jag göra med den där j-a folkskollärarinnan?” fick hon sitt absoluta genombrott som Chrysothemis mot Birgit Nilssons första Elektra 1965. Eftersom såväl internationell press som utländska operachefer var där för att höra Birgits Elektra upptäckte de på köpet Berit Lindholms kapacitet som dramatisk sopran. Ett fynd helt enkelt.
Utlandsgästspelen blev då fler i takt med att hon började bygga upp sin repertoar i det dramatiska sopranfacket: hos Wagner Senta, Elisabeth och Elsa (mot Nicolai Gedda), hos Verdi Abigaille i Nabucco, Amelia i Maskeradbalen och Aida samt hos Puccini både Tosca och Turandot. Dessutom gjorde hon titelrollen i Beethovens Fidelio.
År 1967 öppnade Bayreuthfestspelen sina portar för henne, och där gjorde hon först Venus i Tannhäuser. Samma år sjöng hon sin första Isolde i Stockholm och strax därpå blev det Brünnhilde i hela Nibelungens ring, såväl i Stockholm som i Bayreuth, där hon blev kvar till 1973. Isolde och Brünnhilde var de roller som hon gjorde allra mest och själv rankade högst. I Stockholm skapade Folke Abenius och Jan Brazda en ny Ring, där de gjort rent hus med all tidigare senromantisk bråte och Berit Lindholm var då självskriven för alla Brünnhilderollerna. När hon gjorde sin entré i Valkyrian, i sin slanka gestalt i svarta trikåer och läder, undrade en recensent om hon hade lämnat motorcykeln ute i kulissen … .
Ibland kallade hon sig själv för Birgit Nilssons lillasyster, eftersom hon ofta fick ta över hennes roller i samma uppsättningar ute i världen. Men de två var mycket olika. Berit var lång och slank, och hennes röst var mer mörkfärgad med ett stadigt mellanläge och ett attraktivt litet vibrato. Mitt under karriären, i mitten av 70-talet, sökte Berit Lindholm upp en amerikansk sångpedagog på rekommendation av just Birgit. Resultatet blev att rösten kom ännu längre ner i kroppen, stödet utvecklades ytterligare och rösten blev ännu mer volymstark. I pressen talade man efter det om ”die neue Lindholm” som då ansågs oslagbar.
Karriären gick vidare på världens största operascener, från Metropolitan Opera i New York till Bolsjojteatern i Moskva. På den sistnämnda var hon Sovjetunionens första Isolde under ledning av Karl Böhm vid Wienoperans gästspel, något hon var särskilt stolt över. Några år senare blev hon även Bolsjojs första Brünnhilde, men då på ensemblegästspel med Stockholmsoperan.
Under 70-talet lade hon också några Straussroller till repertoaren. Först ut var Salome, som hon gjorde med enbart sex dagars repetitionstid på Parisoperan – senare gjorde hon den ofta i Göran Järvefelts uppsättning i Stockholm. Men även titelrollen i Elektra och Färgarfrun i Die Frau ohne Schatten gjorde hon utomlands, och det är snudd på skandal att hon inte fick göra rollerna i Stockholm. Senare gestaltade hon ett par roller som Birgit Nilsson aldrig ville ge sig på, och med sitt fina mellanläge och sin mörka röstklang blev hon en idealisk Kundry i Parsifal och Ortrud i Lohengrin. En liknande roll gjorde hon senare på Norrlandsoperan i Umeå: Bergadrottningen i Ivar Hallströms Den bergtagna mot Hillevi Martinpelto och där såväl cd- och tv-inspelning samt utlandsgästspel följde. De allra sista rollerna blev Alfa (Körledarinnan) i Daniel Börtz’ Backanterna 1991, där hon faktiskt vågade säga ifrån till Ingmar Bergman, samt Klytaimnestra i Elektra i Folke Abenius nyuppsättning 1993–95. Därmed hade hon, som ytterst få sångerskor, sjungit alla de tre kvinnliga huvudrollerna i Strauss Elektra.
Själv lärde jag känna Berit på en masterclass i Piteå 1986 och vi kom att bli vänner livet ut. Naturligtvis hade jag sett henne i flera roller på Stockholmsoperan alltsedan Brünnhilde i en hel Ring 1977, då man fick köa hela natten för att få biljetter. Men min underdånighet mot ”die Lindholm” bröt hon raskt ner med sitt raka sätt och sin dråpliga humor. Jag vet få operasångare som var så jordnära som hon.
Hela sin internationella karriär bodde hon kvar i Sverige med sin familj och som exempel kan nämnas att hon ute i Bromma där de bodde sjöng en julkonsert den 23 december varje år i kyrkan, varefter de bjöd över alla grannarna på Janssons frestelse efteråt. Så när alla andra kunde gå hem till sitt julmys, stod Berit och hennes man Hans med travar av disk som varade ända till julafton. Det fick mig att förstå vad hon menade med sitt svar i autografkön efter Ragnarök på trettondagen 1978. På den vanliga frågan ”Hur känns det?” svarade hon ”Jo tack, julen tar hårt på en sångerska också”. Berit var en matmamma av Guds nåde som fick vika ut sig om sina recept i Allt om Mat.
De som lever nära en artist vet att det kan vara svårt att inte se privatpersonen igenom rollen på scenen. Men trots att jag lärt känna Berit väl var det aldrig några problem. Hon kunde ha ett sanslöst stort utspel som man nog på mindre scener hade behövt ducka inför, men aldrig på Kungliga Operans stora scen. Mest imponerad var jag nog inför hennes Kundry mot Sven-Olof Eliassons Parsifal. En mer sensuell kyss tror jag mig aldrig ha sett i andra akten, och hennes plastik där var häpnadsväckande långt ifrån henne själv som privatperson.
Minnena travar sig, som när hon plötsligt fick ställa in en sånglektion för att hoppa in som Isolde i Stuttgart. Då tog hon bara fram sitt klaverutdrag, tog ut kuvertet med ”Stuttgart” på och lade det i handbagaget för att friska upp scenerierna på flyget. Eller när hon var oemotståndligt rolig konferencier tillsammans med Torbjörn Lillieqvist på Operabögarnas gala på Folkoperan under Pride 2006. Då hukade tre sopraner – Annalena Persson, Hillevi Martinpelto och Emma Vetter – inför hennes majestätiska entré efter att de framfört Elisabeths hälsningssång.
Nu saknar jag Berit enormt, både hennes humor och rättframhet fast också hennes värme och omtänksamhet. Men jag lägger hennes skiva i serien Great Swedish Singers i cd-spelaren och då finner jag stor tröst i hennes fantastiska röst.
Göran Gademan