Dardanus på Confidencen, Ulriksdals slottsteater

”Du spridare av groteska ackord … bort med händerna från vad som är hans (d.v.s. Lullys operor) och avhåll dig hädanefter ifrån att pina öronen hos hederliga män!” Det är självaste Jean-Jacques Rousseau, som helt i upplysningstidens anda vanligtvis hyste en reformvänlig syn på operakonsten. Men denna gång och efter premiären på Jean-Philippe Rameaus femte opera Dardanus i Paris 1739, tog han parti för de konservativa lullisterna och levererade ovanstående salva. 

Den främsta orsaken till Rousseaus löje var just en scen där Dardanus sover sött, vaggad till sömns av en kör av drömmar alldeles bredvid ett fruktansvärt sjöodjur. Det svala mottagandet fick Rameau att genast göra stora förändringar där han helt komponerade om de tre sista akterna. För att nå större dramatisk trovärdighet uteslöt han den utskällda drömscenen, vilket 1744 resulterade i en helt ny version. Rameau fortsatte att arbeta med sin Dardanus och när den åter spelades 1760 hyllades den som ett av hans mästerverk. 

Texten har en antik-mytologisk utgångspunkt från vilken Rameaus librettist Charles-Antoine Leclerc de La Bruère konstruerade en intrig av kärlek, svartsjuka och hjältemod. Dardanus är son till Jupiter och den mytologiske anfadern till Trojas kungaätt. Dardanus älskar med besvarad kärlek Iphise, dotter till den frygiske kungen Teucer med vilken Dardanus är i krig och som lovat bort henne till sin överbefälhavare Antenor. Handlingen innehåller för övrigt också en förromantisk fängelsescen, en trollkarl som tillhandahåller en förvandlingsmantel, och som sagts ett sjöodjur som sprider skräck och förödelse. Med Venus hjälp förgör Dardanus odjuret, övervinner fiender, visar prov tapperhet och moralisk resning, vilket jämnar vägen för en lycklig förening med Iphise. 

Den som till äventyrs likt Rousseau inte vill utsättas för ologiska irritationer kan känna sig lugn. På Confidencen använder man sig av en version från 1763, som är baserad på den andra genomgripande revisionen från 1744. Den franske regissören och barockexperten Gilbert Blin har som så många utländska regissörer hänförts och inspirerats av den säregna magi som omger våra stockholmska slottsteatrar. Det kan ofta bli en välgjord men konventionell stilteater. Den franska barockoperans smak för handlingsbrytande balett- och körpartier kan kännas främmande och irriterande – så inte här. Gilbert Blins uppsättning är ett under av glädje och vitalitet. Det dramatiska skeendet avlöses med fart och fläkt av endast tre dansare som i en koreografi av Karin Modigh stilmässigt och nyskapande friktionsfritt inlemmas i det dramatiska flödet. En utmärkt kör på endast fyra stämmor får en att inte sakna mer storslagna klangproportioner.

Och sångarna – flera okända för en Stockholmspublik – visar sig i samtliga fall motsvara både Rameaus och 2023-års publika förväntningar. Ida Ränzlöv blir ändå kvällens stjärna. Med en sådan vokal och dramatisk intensitet skulle hennes storslagna Iphise helt ha kunnat dominera föreställningen om vi inte haft ett så utmärkt starkt sångarlag. Nu får hon jämbördig konkurrens av ett mästerligt sångarlag, där Martin Vanberg verkar ha tillägnat sig det speciella franska tenoridealet ”haute-contre”. Dardanus stora monolog ”Lieux funestes”, operans största hit, så nyanserat och lyriskt framfört är ett exempel på detta.

Mikael Horned som Antenor, Dardanus olycklige rival, har en av de praktfullaste stämmorna bland yngre barytoner som vi vill höra mycket mera av. Helena Sá Cavalcante Schuback som kärleksgudinnan Venus står för det övergripande spelet med virtuosa koloraturkaskader och hennes medhjälpare Amour, Marie Théoleyre, är påpasslig och kvick. Basbarytonen Yannis François förlorar inte i auktoritet som Teucer, trots att hans praktfullt stilriktiga tragedikostym av Anna Kjellsdotter får mig att tänka på prinsesstårta.

Men det som ändå får en helt däckad är dirigenten, violinistledaren Peter Spissky och Confidencen Opera & Music Festival Orchestra, som med sitt superintensiva spel med en glädjefull frenesi, tempo och tydlighet gör denna kväll till något alldeles extraordinärt. 

Fransk barockopera tillhör inte mina favoritområden, måste jag i sanningens namn tillstå. Aldrig hade jag trott att Confidencens Dardanus kunde få mig att omedelbart igen vilja utsätta mig för detta rus, denna knockout av Rameaus aldrig sinande flöde av rytmiska överraskningar, genialt kryddiga harmonier och sprittande uppkäftiga dubbelpunkteringar. Alla borde få möjlighet att utsättas för denna förödande Rameauchock. Risken finns att även den mest motståndskraftiga blir gravt beroende. 

Erik Graune