Riddar Blåskäggs borg och Judith på Folkoperan

Folkoperans vårprogram är ett samarbete mellan belgiska Muziektheater Transparant och brasilianska Theatro Municipal de São Paulo och består av det specialbeställda verket Judith av Malin Bång med text av poeten Mara Lee. Judith är ett slags pendangverk till Béla Bartóks enda opera Riddar Blåskäggs borg, skriven 1911. 

Programmet tycks röra sig i ett feministiskt symbolrum där Bartóks förment freudianska opera får en mer feministisk prägel, som gömmer något om våld i nära relationer bakom var och en av borgens sju dörrar. Här är det snarare fråga om en mellanväg mellan det symboliska och feministiska än något av dessa element i renodlad form. Trots att båda verken är fullspäckade av såväl freudiansk som jungiansk symbolik ligger det kanske närmare till hands att beskriva dem som en kvinnlig monomyt – urmyt – där Bartóks Blåskägg utgör grundkonflikten och Judith dess psykologiska efterspel och upplösning. 

Den belgiske regissören Wouter Van Looys iscensättning gör Blåskägg till ett komprimerat kammarspel i en labyrintisk scenografi bestående av ett antal rörliga väggpaneler. Mer än ett symboldrama blir det erotiskt laddat mellan den så fängslande Julia Sporsén som Judith och den förträfflige basen Johan Schinkler. Paret dubbleras av två svartklädda skuggfiguranter som manövrerar de klaustrofobiskapande kulisspanelerna och krymper spelrummet med rökmaskiner – dessa återkommer även i Bångs verk med både sång- och talrepliker.

Stina Ekblad är den sammanhållande länken mellan de två verken, där hon med Mara Lees text figurerar som föreställningens ciceron som med en näst intill allvetande överblick blir en trygg hamn i de hudlösa beskrivningarna av ett allmänkvinnligt syndafall och medföljande skam. I Judith öppnas det scenografiska rummet och avtäcker fonden bakom vilken orkestern tidigare var gömd – en öppenhet som är välkommen inte minst för hur de tunga panelerna lägger onödig sordin på den redan reducerade orkestern.  

Malin Bång kombinerar i sin instrumentation både traditionella instrument och found objects – föremål som diskställ, kammar och diverse skrot. Det ger en klang som direkt för en till en katastrofdrabbad plats där den kvarvarande scenografin blir som en ruin. 

Alexandra Büchel i titelrollen är magnifik och skräckinjagande med sin enorma repertoar av rösttekniker, som inbegriper allt från kulning till growl och allt däremellan. Med identisk kostym till Blåskäggs Judith i första akten är hon som en manierad karikatyr av sin föregångare med utkletat läppstift i ett clownliknande grin. Som en överskrivning av ett klassiskt verk är det läckert utfört som ett performanceanstruket allkonstverk. Och med Bångs industrirockliknande slagverkspartier är det dessutom otroligt svängigt.

Loretto Villalobos 

Premiär 19 april 2023.