Byström, Guerrero, Hakobyan, Sanders, de Michelis, van Lierop, Nazarenko, de Jong.
Chorus of Dutch National Opera and Netherlands Philharmonic Orchestra/Viotti.
Regi: Barrie Kosky
Scenografi: Rufus Didwiszus
Naxos 2.110752 [1 DVD]
Barrie Kosky är en av de mest eftertraktade och uppburna operaregissörerna i dag. Denne australiensare har gjort en fantastisk karriär, vilket ledde till att han blev konstnärlig chef för Komische Oper i Berlin. Han var den förste judiske regissör som verkade i Bayreuth, där hans succéuppsättning av Mästersångarna i Nürnberg 2017 närmast blev kultförklarad. Det var alltså med stora förväntningar som jag närmade mig hans Tosca från De Nederlandse Opera i Amsterdam, som tyvärr får betraktas som en besvikelse.
Han har iscensatt Puccinioperan som en film noir med minimal scenografi och rekvisita. Första akten är tom så när som på ett staffli, en målarvagn och en vas med plastblommor. Regin är initialt överdriven i form av stora gester. Den flyende Angelotti (Martijn Sanders) är märkt av tortyr och kan knappt stå på benen. Och Cavaradossis målarklädsel är alldeles nersmetad med färg. Det är först när Malin Byströms Tosca gör entré som agerandet stramas åt. Hennes älskade Cavaradossi görs av den amerikanske tenoren Joshua Guerrero, som gör karriär främst på tyska scener inom det italienska facket, men han når inte riktigt upp till Byströms vokala nivå. Han fallerar med ett par överhoppade höjdtoner i första aktens duett som inte binds ihop.
Det är andra akten som är bäst, och det är den ju nästan alltid i Tosca. Nu är vi i Scarpias kala köksregioner. En lång arbetsbänk utgör navet i scenografin. Vilken intensitet mellan Byström i ceriseröd klänning och den armeniske barytonen Gevorg Hakobyan! Här slår det gnistor i agerandet. Det är här som Koskys personregi firar triumfer. Tortyrkällaren ligger rakt under köket och här misshandlas Cavaradossi. Hans avhuggna fingrar visas upp på köksgolvet. På kortväggen hänger ett knivset som Tosca ser. Hon tar den vassaste kniven och genomborrar Scarpia med fyra hugg, det sista i ryggen.
Slutakten utspelar sig framför en mobil vägg i form av en trappkonstruktion i stål. Cavaradossi är kroppsligt sönderbruten och att då sjunga ”Sången till livet” i en sådan situation blir orimligt. Barrie Koskys regi verkar hämtad från en splatterfilm. När Cavaradossi är ihjälskjuten är Toscas reaktion det intressanta. Hon rusar upp för trapporna och hoppar ut och sedan vrids scenbilden och då ser vi henne död på golvet.
Musikaliskt övertygar inte den 33-årige chefsdirigenten Lorenzo Viotti, son till den legendariske dirigenten Marcello Viotti (1954–2005), med ibland alltför långsamma tempi, inte minst i tredje akten. Malin Byström kommer från det lyriska sopranhållet och är ingen högdramatisk Tosca. Därför skulle hon behövt få mer understöd och drive av den unge Viotti. Byström är hela tiden inne i rollen och förhöjer temperaturen varje gång hon är på scenen. Vokalt har hon partiet under huden och de fem höga c:na sitter bergsäkert.
Denna Tosca-inspelning, som filmades i Amsterdam i maj 2022, rekommenderas i första hand för Malin Byströms skull även om regikonceptet inte håller fullt ut. Också storheter som Barrie Kosky måste få misslyckas ibland.
Sören Tranberg