Véronique Gens
Orchestre National de Lille/Bloch
Alpha 899 [1 CD]
Distr: Naxos
Jean Cocteaus text La voix humaine (Vox humana/Den mänskliga rösten) från 1928 slutar aldrig att fascinera, snarare tvärtom: på senare år har den spelats allt oftare, antingen i sin rena form för en talskådespelare eller i Francis Poulencs operaform från 1959. Pjäsen har just varit aktuell på Dramaten med Lena Endre i den enda rollen, i vintras framförde Barbara Hannigan Poulencs version i Göteborgs konserthus, där hon både dirigerade och sjöng verket. Före pandemin tolkade Kerstin Avemo den olyckliga kvinnan på Göteborgsoperan, föregånget av Martinůs Tre fragment ur operan Juliette.
Men för mig har något skavt på sistone när man diskuterat kvinnan som tar sitt liv efter ett långt telefonsamtal med sin före detta älskare. Man vill nämligen alltid diskutera skillnaden mellan manligt och kvinnligt, skillnaden mellan den alltmer korthuggna mannen på andra sidan linjen (som vi aldrig får höra, vi bara anar hans svar framför allt i Poulencs orkestersats) och kvinnan som utan några egentliga protester låter mannen gå. Det sägs vara den typiskt kvinnliga undergivenheten som gör att kvinnan, van att foga sig, gör som mannen säger, förvisso med en hel del klagan över sitt öde.
Men då har man inte satt sig in i omständigheterna då Cocteau skrev sin text. Han skrev sin monolog som ett sätt att komma över att han just blivit lämnad av en yngre man som ”tröttnat på att vara madame Cocteau”. Mannen skulle i stället gifta sig med en kvinna och börja ett ”riktigt” liv. Med tanke på att texten är skriven på 1920-talet är det inte svårt att förstå Cocteau: som homosexuell man hade man inget att sätta emot eller erbjuda, utan tvingades inse att de förhållanden man levde i en dag skulle ta slut för att ersättas av ett ”riktigt” förhållande. Det är givetvis därför kvinnan egentligen aldrig protesterar mot mannens uppbrott där i andra änden av luren.
”Partiet skrev Poulenc för sin ständiga sopranmusa Denise Duval, den franska operakonstens motsvarighet till Édith Piaf – lika bräcklig och skör med samma enorma uttryckskapital.”
Även i vår tid hade det varit förståeligt, om än inte lika mycket som då. Och faktiskt var Poulenc i samma situation då han tonsatte Cocteaus text drygt trettio år senare – han hade precis haft en mycket uppslitande separation från sin mångårige älskare Lucien Robert. Så inte heller för honom var det särskilt svårt att leva sig in i den förtvivlade kvinnans känslor. Med andra ord handlar det om något helt annat än skillnaden mellan det kvinnliga och det manliga.
Partiet skrev Poulenc för sin ständiga sopranmusa Denise Duval, den franska operakonstens motsvarighet till Édith Piaf – lika bräcklig och skör med samma enorma uttryckskapital. För henne hade han också skrivit huvudrollerna i sina tidigare operor Brösten på Thérèse och Karmelitsystrarna. Det finns numera fler inspelningar av La voix humaine än man skulle kunna tro med tanke på att det knappast är någon utpräglad grammofonopera. Helst vill man kunna se sångerskan för att kunna ta del av minsta nyans och Poulencs anvisningar är så exakta att det knappast blir tal om några större tolkningsskillnader. Men den namnlösa kvinnorollen har attraherat en lång rad framstående sopraner att göra inspelningar, såsom Magda Olivero, Jane Rhodes, Felicity Lott, Julia Migenes och Françoise Pollet. Och naturligtvis sjöng tack och lov Denise Duval in den för EMI kort efter uruppförandet, så den inspelningen bör väl ses som något slags referens med tonsättaren närvarande.
Nu har Véronique Gens sjungit in verket tillsammans med Orchestre National de Lille under Alexandre Bloch. Gens började som barock- och Mozartsångerska men har sedan dess betydligt breddat sin repertoar och hon lägger in alla sina erfarenheter från sin långa karriär i sin rolltolkning. Hennes kvinna har resning och integritet, blir aldrig hysterisk eller ”jobbig” – förutom vid ett tillfälle då hon hör musik i andra ändan av luren. Helt logiskt, eftersom det är då bubblan definitivt spricker och hon avslöjar mannens dubbelspel. Att franska är hennes modersmål är naturligtvis till stor fördel, och Gens tolkar sångpartiet med en fyllig och aningen mörkfärgad sopran, ytterst välbehandlad och egaliserad. Alexandre Bloch i spetsen för Orchestre National de Lille ackompanjerar följsamt och känsligt, och de reagerar blixtsnabbt på varje liten vändpunkt i skeendet.
Som bonusspår ger samma orkester och dirigent Poulencs Sinfonietta från 1947. Kontrasten i detta tolv år äldre verk kunde knappast vara större, då det mestadels är mycket uppsluppet och använder sig av en mängd olika äldre musikformer – möjligen inspirerat av Prokofjevs klassiska symfoni med dess neoklassicism. Utöver det citerar Poulenc sig själv med korta avsnitt från sina tidigare instrumentala verk. Bloch tolkar Sinfoniettan både med skärpa och lätt hand för att få fram lekfullheten hos den motsatta sidan av Poulenc, tonsättaren som gamängartad spjuver.
Göran Gademan