Lucia di Lammermoor på Teatro alla Scala, Milano

”En klassiker är ett verk som aldrig upphör att säga vad det har att säga”. Författaren Italo Calvinos definition på ett klassiskt konstverk i sin ”Perché leggere i classici”(Varför läsa klassikerna) gäller i allra högsta grad Donizettis opera Lucia di Lammermoor. Ända sedan urpremiären 1835 på San Carlo-teatern i Neapel har Lucia, trots många försök att tysta henne, oförtrutet fortsatt att sjunga vad hon har att sjunga.

La Scalas musikchef maestro Riccardo Chailly har som sin föregångare Riccardo Muti en passion att återställa den överanvända standardrepertoaren till sitt ursprungliga skick och tvätta bort det som av tradition successivt blivit en del av verket. För Chailly var det viktigt att när han för första gången tog sig an Lucia di Lammermoor på La Scala använda sig av den kritiska utgåvan signerad Gabriele Dotto och Roger Parker. Uppsättningen skulle öppnat säsongen 2020/21 men blev på grund av pandemin inställd. Nu fick den i april äntligen sin premiär.

På La Scala är alltså många tillagda höjdtoner och traditionella utsmyckningar borttagna, framför allt Lucias koloraturduett med den obligata flöjten i vansinnesscenen. Den blev tillagd under sent 1800-tal för Nellie Melba. I gengäld får vi höra Lucia med originalpartiturets glasharmonika i hennes bägge omfattande nummer. Chailly med sin förankring i den stora romantiska symfonitraditionen – Brahms, Bruckner och Mahler – väjer inte för att låta det orkestrala framträda med tidigare ohörd auktoritet. Här har vi en Lucia där Donizettis orkester inte bara är stämningsskapande och ackompanjerande utan når en högre nivå som självständigt tonmåleri. Aldrig har förspelets hornklanger stigit upp så ödesmättat som nu ur La Scalas orkesterdike, aldrig har de stora ensemblerna, däribland den berömda sextetten och de massiva körerna klingat så storslaget och med sådan tragisk och dramatisk verkan och intensitet.

Hämtad från Walter Scotts roman Bruden från Lammermoor handlar operan om hur Lord Enrico, Lucias bror, för att rädda sig från ekonomisk och politisk ruin arrangerar ett bröllop med lord Arturo. Men Lucia älskar Edgardo och har svurit honom evig trohet. För att få Lucia att gå med på giftermålet skapar brodern tillsammans med huskaplanen Raimondo falska bevis för Edgardos otrohet och Lucia tvingas att gå med på giftermålet med Arturo. I ett vansinnesanfall dödar Lucia på bröllopsnatten sin make. Efter att hon i sitt tillstånd visat sig för bröllopsgästerna kommer hon senare att dö. I vetskap om detta tar Edgardo sitt liv.

För att på scenen levandegöra denna nytvättade Lucia har man valt den grekiske regissören och scenografen Yannis Kokkos, en veteran med en snart femtioårig karriär bakom sig. Kokkos placerar i scenografi och kostym uppsättningen i ett antytt 1920-tal med en bildmässigt verkningsfull scenbild i sparsmakad realism med monumentala svarta skulpturer av mordiska jakthundar.

Och nog kan man väl se Lucia som ett jagat offer för mansvärldens grymma jägare. Som så många andra äldre scenograf-regissörer koncentrerar Kokkos sin konception på det bildmässiga. Mer avancerade eller djupare analyser ingår inte hans inställning. Det är synd, i denna tidvis så förkättrade tragiska operamelodram (välkänt exempel för oss svenskar i Peterson-Bergers klassiska sågning av Lucia som ”den gamla fjollan från Lammermoor”) ligger både radikala och tidsaktuella psykologiskt och genusinriktade idéer att utforska, vilket också många samtida Luciauppsättningar har visat. Lisette Oropesa och Juan Diego Flórez tillåts inte utforska detta men gör ändå alldeles utmärkta och gripande personporträtt, dock inom ramen för det romantiskt konventionella. 

En förutsättning för att dirigera Lucia di Lammermoor på La Scala var för Chailly att få Lisette Oropesa i titelrollen och Juan Diego Flórez som Edgardo. Bägge kommer i sin vokala gestaltning från ett lyriskt belcanto-idiom och är således ideala för stora delar av sångpartierna i Donizettis opera. Oropesa kombinerar sin silverklara koloratur med ovanlig rondör och värme och när man hör henne förstår man Chaillys krav: endast det bästa är gott nog på La Scala. 

Men Lucia di Lammermoor kräver mer än så. När det gäller dramatiskt tuffare uttryck, ligger framför allt tenorpartiet Edgardo inte långt från de tyngre tenorpartierna hos Verdi och Puccini. Flórez är numera väl etablerad i mer dramatiska partier. Han har behållit sin karaktär av virtuos Rossinitenor med oslagbara höjdtoner, men har samtidigt breddat sitt mellanläge så att hans krävande förbannelseutbrott efter sextetten når full verkan.

Ryssen Boris Pinkhasovich har med sin baryton full täckning för Enricos brutalitet. Michele Pertusi, den ende italienaren bland de ledande rollerna, har som Raimondo här i denna urversion lite mer att sjunga än vad vi vanligtvis hör. Pertusi gör en ovanligt engagerad och konfliktfylld framställning av denne hycklande och osympatiske svartrock. Leonardo Cortellazzi som Lucias mordoffer Arturo och Giorgio Misseri som Enricos hejduk Normanno samt Valentina Pluzhnikova som Lucias kammarjungfru Alisa kompletterar utmärkt.

Erik Graune