Noterat sedan länge är att barockoperan i Sverige är satt på undantag, ett undantag som stavas sommaropera; som vore dessa tusentals ospelade verk endast något för semesterlediga svenskar och turister. En viss ljusning kan skönjas på västkusten, i och med att Göteborgsoperan nästa vår iscensätter Jean-Philippe Rameaus Platée, operan om mallgrodan som gudarna driver gäck med.
Redan i sommar är Confidencen, Ulriksdals slottsteater, på sin operafestival först i landet med att ge en annan opera av Rameau, Dardanus i slutet av juli. Tillsammans med Drottningholmsteaterns uppsättning av Henry Purcells semiopera The Fairy Queen i augusti finns det tre betydande verk från barocken att ta del av inom en snar framtid.
”Man använde gärna Shakespeares pjäser, som alltid reviderades eller omarbetades.”
Dardanus har aldrig framförts på svenska scener. Handlingen ansågs redan vid premiären 1739 vara alltför omständlig. Den uppfördes dessutom mitt i grälet mellan lullister och rameauister. Historien om kärlek till fel person, trollkarlar och en sömnscen (som konkurrerade med en liknade i Lullys Atys) gav upphov till en egenartad kritik.
Sömnscenen i fjärde akten lät nämligen som en berömd fransk barnvisa, ”Do do, l’enfant do” (Sov sov lilla barn, sov). Detta ledde till kopparstick som avbildade en sovande Rameau i en vagga, insvept i noterna från visan och omgiven av rameauister sjungande den. Charles-Simon Favart gjorde dessutom en parodi på operan, vilket enligt honom ska ha varit orsaken till att Rameau strök scenen för den senare versionen 1744.
Operan omarbetades inte bara till 1744, utan även uppsättningarna på 1760-talet skiljer sig från de tidigare, och det är först med de senare som Rameaus opera gjorde egentlig succé. Den är, trots handlingen, en av hans mest lyckade verk. Registret, emotionellt och musikaliskt, är brett. Som ofta med barockoperan försvann den under 1800-talet och framfördes under 1900-talet ett fåtal gånger, ofta konsertant. År 1980 sattes den upp på Garnieroperan i Paris av Jorge Lavelli med José van Dam och Frederica von Stade. De var inte några självklara barocksolister och uppsättningen blev heller ingen större framgång. Bättre har den framförts och spelats in under innevarande sekel. Marc Minkowskis konsertanta uppförande (finns på cd) med Véronique Gens, Laurent Naouri och Mireille Delunsch från 2000 gav en mer rättvis bild, liksom senare uppföranden med dirigenter som Emmanuelle Haïm och Raphaël Pichon (den senare finns på dvd).
Vilken version, eller vilken mix av versioner, som Confidencen väljer återstår att höra, men ariorna är många och eleganta, och den obligatoriska stormen lär finns med.
”Musikaliskt är det bland det vackraste han skrev, det finns en skir och trolsk stämning över hela verket.”
Henry Purcell skrev The Fairy Queen 1692, tre år före sin död vid endast 35 års ålder. Det är en semiopera, där alltså musikdramatiken interfolieras med talad dialog och har inslag av balett och gärna feerier, icke att förväxla med senare tiders sångspel som Trollflöjten. Det var en typisk engelsk genre under 1600-talet. Bland Purcells semioperor märks vid sidan av The Fairy Queen framför allt King Arthur (något av en nationalopera avant la lettre) och The Indian Queen. Matthew Locke och John Eccles var andra kompositörer som rönte framgångar i genren, men det är Purcells verk som har trotsat tidens tand.
Man använde gärna Shakespeares pjäser, som alltid reviderades eller omarbetades. Populära för semioperor var Macbeth, Stormen och En midsommarnattsdröm. Man skrev om, la till och drog bort. Restaurationen såg den nyligen svunna renässansen som en tid som var lite för mycket av allt, även den språkliga expansion som inte minst Shakespeare stod för. Hans dramer, liksom den mesta teater, framfördes alltid med musikinslag. Det är först några decennier in på 1800-talet som man började gå tillbaka till bardens originaltexter. Purcell och andra betraktade alltså pjäserna just som ett material att använda lite som man ville. Det skapande geniet, originalitetstanken, får inte genomslag förrän vid slutet av 1700-talet.
Vad gör då Purcell och hans anonyma librettist – en hypotes är att Thomas Betterton, som skrev text till Purcells Dioclesian och The Indian Queen, var inblandad – med En midsommarnattsdröm? Först och främst har Purcell inte skrivit musik till en endaste rad av Shakespeare. Bardens ord sparas till den talade dialogen. I stället är det ett antal masker som förhåller sig metaforiskt till pjäsen som ges med sång och musik. Man kan visserligen undra lite över den kinesiska scenen (men operan framfördes till bröllopet mellan William och Mary; hon samlade kinesiskt…), eller den berusade poeten (förmodligen en allusion på något i samtiden som gått förlorat), men i stort kan en lyhörd regissör binda ihop de olika scenerna till en helhet.
En midsommarnattsdröm, tveklöst en av Shakespeares mest lyckade komedier, används intelligent i Purcells opera. Musikaliskt är det bland det vackraste han skrev, det finns en skir och trolsk stämning över hela verket. Någon har beskrivit den som en meditation över själva förtrollningen. Förväxlingarna och mellan paren Helena och Lysander, respektive Hermia och Demetrius, ges en musikalisk skugga som fördjupar tematiken. Och arior som ”O let me weep” (ofta framförd på solistkonserter) är en klassiker av rang.
Hur Drottningholmsteatern ska iscensätta historien återstår att se. Rollistan hittills tycks till exempel inte ta upp några hantverkare, vilket kan oroa. Möjligen får kören arbeta även med den talade dialogen. Som förberedelse rekommenderas inspelningen på dvd från Glyndebourne 2010, Jonathan Kents eleganta, välspelade, välsjungna och komiska iscensättning med dirigenten William Christie och Orchestra of the Age of Enlightenment.
Claes Wahlin