Ernani på Teatro La Fenice, Venedig

Ernani, med urpremiär på Teatro La Fenice i Venedig 1844, var den trettioårige Verdis femte opera och den första utanför hemmascenen La Scala, där hans fyra tidigare operor, bland andra Nabucco, haft sina urpremiärer. Många menar att Ernani är den första riktiga Verdioperan, en opera som förenar både de dramaturgiska och musikaliska stilmedel som kännetecknar och utgör kärnan i Verdis operaskapande. 

Här etablerar och tydliggör han de fyra rösttyperna ‒ sopranen, tenoren, barytonen och basen, den sångliga konstellation som konfronteras i olika psykologiska och dramatiska situationer ‒ fortfarande i den konventionella nummeroperans form i synnerligen krävande sångnummer. 

Ernani är en spansk adelsman som fråntagits sitt land och lever som lag- och fredlös ledare för ett rövarband. Han älskar Elvira som besvarar hans känslor men som ska tvingas gifta sig med den gamle adelsmannen Silva. Kvartetten fullbordas av ingen mindre än kung Karl V (Carlos I i den spanska historien), som också älskar Elvira. Carlo kommer även under operans gång att bli vald till tyskromersk kejsare. 

”Ernani är antagligen den förste moderne operahjälten, inte bara hos Verdi utan i hela operalitteraturen, samtidigt ett tacksamt underlag för postfreudianska analysteorier.”

I Ernani framträder för första gången huvudgestalten som outsidern i konflikt med det etablerade samhället. Den blir hos Verdi ofta den psykologiskt mest intressanta rollen, den antihjälte som i vitt skilda skepnader kommer att bli några av operalitteraturens mest älskade gestalter: puckelryggen Rigoletto, den prostituerade Violetta eller den etiopiska slavinnan Aida, alla på olika sätt offer för den sociala omvärlden, makten och moralen. Ernani är inte bara den första utan även en av de mest nyanserade och psykologiskt gestaltade tenorrollerna i Verdis operaproduktion, där det mer djuppenetrerande själslidandet ju oftast brukar tillfalla barytonen. Det var också Verdis första samarbete med librettisten Francesco Maria Piave. 

Och det är på titelrollens öde som regissören Andrea Bernard koncentrerar sin uppsättning i Venedig. Under förspelet, i svartvita videoinstallationer av Marco Alba, får vi följa pojken Ernanis trauma vid sin faders död. Man ser det förstörda slottet och vid faderns grav svär den förtvivlade pojken sitt vanmäktiga löfte att hämnas mordet på fadern. Alberto Beltrames scenbilder i vitt och svart – kontrasterande ibland med rött i Elena Beccaros kostymer – består av höj- och sänkbara arkitekturfragment och slöjor, som tydliggör hur gossen Ernanis trauma återverkar ända till det tragiska slutet.

Och visst, som redan sagts är Ernani antagligen den förste moderne operahjälten, inte bara hos Verdi utan i hela operalitteraturen, samtidigt ett tacksamt underlag för postfreudianska analysteorier. Problemet är att det inte riktigt når fram. Personregin är i det sceniska agerandet statisk och konventionell.

Tenoren Piero Pretti, en av Italiens ledande uttolkare av den mer lyriska spintorepertoaren, sjunger Ernanis parti musikaliskt i minsta detalj, texttydligt oklanderligt med perfekt röstkontroll. Anastasia Bartoli som Elvira har, förutom några svaga toner på djupet, ett klangfullt och imponerande instrument för Verdis så krävande ungdomshjältinnor. Ernesto Petti som den älskande kungen har en fyllig och varm baryton. Men intensitet och övertygelse saknas ibland. Vad som fattas märks tydligt när Michele Pertusi äntrar scenen. Gubben Silvas i sig motbjudande självömkan över att Elvira föredrar den spännande rövarhövdingen Ernani går över hans åldrade värdighet och blir hos Pertusi nästan medkännande och trovärdigt. Han hämtar upp det verdiska sångspråket inifrån märgen och ger de svårtämjda fraserna ett självklart, kraftfullt dramatiskt uttryck. 

Riccardo Frizza är en av de mest kompetenta dirigenterna av tidig italiensk 1800-talsopera. Även om han ibland slackar i ensemblerna står Frizza med Fenice-operans kör och orkester för en sångligt och musikaliskt hedervärd upplevelse.

Erik Graune